Ny hornkrona varje år

För vitsvansbockarna är hornen en krona som med sin storlek ska skrämma klenare motståndare. När det blir allvar av under brunstens bataljer så fungerar hornen som ett vapen. Att kampen är skoningslös ser man ofta på brustna horntaggar.

Men hornen används inte bara för att strida med utan också för att markera hemområdet. Med hornen gnider bockarna bort barken på små träd för att fästa sin personliga doft från doftkörtlarna i pannan på trädet. Det gnidna stället på trädet fungerar också som en visuell signal för andra hjortar som senare dyker upp för att nosa på doften och gnida in sin egen doft.

Bestäms av generna, åldern och födan

Det är ganska lätt att år efter år känna igen vitsvansbockarna trots att de får nya horn varje år. Det här beror till stor del på att hornens form är genetiskt bestämd.

Men generna står inte för hela förklaringen till att det finns så många bockar med stora horn, utan arvsanlagen utgör en av tre faktorer i en så att säga helig treenighet. Och i motsats till vad man tidigare trodde så har generna den minsta betydelsen av de tre.

För att en vitsvansbock ska nå sin fulla hornpotential ska den bli minst sex och ett halvt år gammal. Även om bockens skelett är fullt utvecklat vid 4,5 års ålder så fortsätter hornen nästan undantagslöst att växa i två år till. I åldersspannet 4,5 till 5,5 år brukar hornen ta sitt största språng i tillväxten. Skelettet har slutat växa och då kan större delen av mineralerna överföras till hornen så att de fortsätter växa.

Det är väldigt sällsynt att hornen fortsätter att växa efter 6,5 års ålder. I stället förblir de så gott som likadana till 8,5 års ålder för att sedan börja tillbakabildas.

Födan är den tredje faktorn som påverkar hornen. Hornen på hjortdjuren växer snabbare än någon annan skelettdel i vår fauna. Och då förstår vi att hornen kräver förstklassigt byggmaterial för att kunna utvecklas till sin fulla potential. Födan måste vara av bästa kvalitet under perioden då hornen växer och måste innehålla de mineraler som behövs, särskilt kalcium och fosfor. Hjorten lagrar mineralerna i skelettet och kan därifrån överföra till hornen. Ju mera mineraler som jägarna lägger ut för hjortarna desto större är nyttan för hornens tillväxt. Det enklaste sättet är att sätta upp slickstenar, men också mineralgropar fungerar utmärkt.

Glöm inte heller att samma mineraler är oerhört viktiga också för diande hjorthindar och senare på sommaren för kalvarna när de växer.

Hornens kretslopp

Hornen växer, hårdnar och faller av i en process som styrs främst av hormoner och dagsljus. I Nordamerika har det forskats en hel del i ämnet. Utredningar av det komplicerade samspelet mellan tallkottkörteln, hjärnbihanget och hormonerna i testiklarna finns på internet för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Aningen förenklat växer hornen från våren till sensommaren. Medan de växer är de överdragna med skyddande basthud och därför känsliga och lättskadade. I augusti-september stiger testosteronnivåerna, vilket får bindväven att hårdna, alltså förbenas. Den skyddande basthuden börjar klia och bocken börjar feja bort den.

I juli börjar testosteronnivåerna stiga för att nå sitt maximum under brunsten i november. Om brunsten lyckas och de flesta hindarna blir betäckta i den första omgången så börjar testosteronnivån sjunka för att vid årsskiftet nå sin miniminivå och förbli låg ända till juli.

Osteoklasterna får hornen att falla

Där hornen fäster i skallen påminner benvävnaden till strukturen om cellerna i en bikupa. Den är porös, men tillräckligt stark för att klara brunstbataljerna. I den här porösa benvävnaden döljer sig mekanismen som får hornen att falla.

Där hornen fäster i skallen finns det en sorts vilande celler som kallas osteoklaster. De förhöjda testosteronnivåerna håller osteoklasterna i vila under hela hösten, men när testosteronnivåerna sjunker aktiveras de och börjar förstöra benvävnaden i skarven mellan skallen och hornen. När osteoklasterna är klara med jobbet så trillar hornen av.

Aktiveringen av osteoklasterna regleras alltså av testosteronnivån som i sin tur följer brunstens tidtabell. Om en stor andel hindar inte har blivit dräktiga under den första brunsten så följer en andra brunst som håller bockarnas testosteron på topp. Vilket i sin tur senarelägger aktiveringen av osteoklasterna och hornfällningen.

Testosteronnivån påverkas också av sådant som bockens fysiska kondition, tillgången på föda och skador. Om de här faktorerna står på minus så kan det leda till att hornen fälls i förtid.

I Nordamerika har forskare påvisat att en hjorthanes dominansstatus kan påverka testosteronnivån. Dominanta bockar, som vanligen också är de största, fäller ofta hornen tidigare än de yngre. Det här beror sannolikt på att testosteronnivån hos unga bockar hålls på en hög nivå en längre tid än hos äldre bockar. Vilket låter alldeles logiskt eftersom testosteronnivåerna ju också brukar vara högre hos unga män än hos äldre. Självfallet innebär också hornens stora massa en ökad belastning på stället där hornen fäster i skallen när osteoklasterna blir aktiva, jämfört med mindre och smäckrare horn.

Leta efter fällhorn allt populärare

Hobbyn att på våren leta efter fällhorn kommer ursprungligen från Nordamerika och har där en stor betydelse för jakten. I Nordamerika tar jaktsäsongen till största delen slut vid årsskiftet eller i början av januari, alltså innan majoriteten av bockarna fäller hornen. Genom att samla in fällhornen får man veta vilka bockar som har överlevt jakten och vilka som inte har gjort det.

I Nordamerika är jaktkulturen kring vitsvanshjorten väldigt annorlunda och jakten på trofébockar är mycket populärare än här. Hos oss fortsätter jaktsäsongen i dagsläget till mitten av februari, vilket betyder att majoriteten av bockarna har hunnit fälla hornen. Att hitta fällda hjorthorn betyder alltså inte att hjorten i fråga har överlevt jakten.

Hos oss är det snarare rekreationsvärdet som får folk att leta efter fällhorn. En strålande vårdag tillbringad ute i naturen är aldrig bortkastad tid! Och som bonus hittar man kanske hjorthorn att ta med sig hem. Den som är händig kan snickra till någonting fint av fällhornen, som en takkrona.

Det går också att använda hornen till att skramla med för att locka bock under brunsten. Glöm inte heller att den som tillbringar en dag på vitsvansarnas hemmaplan lär sig någonting nytt om deras beteende och vanor. Den här kunskapen blir användbar vid planeringen av kommande jakter.