Harjakt med drivande hund

Tio minusgrader och en lätt vind som nyper i kinderna. Jag har byltat på mig lager på lager med jaktkläder och snöskorna har jag med mig. Min kamrat har tagit sonen med sig och från hundburen i bakluckan hoppar den unga ryska stövaren Max ut. Han (kamraten alltså) sätter på hundpejlen eftersom sökandet och drevet kan bära iväg långa vägar. Även om det bara finns en enda livligt trafikerad väg i jaktområdet så ska vi hålla koll på hunden. På det viset hinner vi genskjuta hunden och kalla in den innan den når landsvägen.

Vi kände till en röjning med björktoppar och kvistar där hararna gärna gnagar och lämnar spår efter sig. Vi hoppades på bärande skare eftersom vädret hade varit ombytligt, men tövädret hade varit för kortvarigt för att bilda skare. Så det blev inte något snabblöparföre för hunden, men vi beslöt ändå att göra ett försök, om hunden skulle få till ett drev.

Vi släppte Max och han löpte ivrigt iväg längs vägkanten för att leta efter spår. Snart hade han hittat och for iväg som ett streck. Vi såg honom försvinna och grävde sedan fram utrustningen ur bilen. Det brådskade ju inte. Det var en lämplig stund för en påtår morronkaffe och att njuta av den ljusnande gryningen.

Jakten ändrar karaktär efter hand som säsongen framskrider

I februari har harjakten en helt annan karaktär än i början på säsongen, då hunden släpps och letar spår i barmarksterräng. Jägaren kan sitta, vänta och följa hunden med pejlen. Somliga använder kanske väntetiden till att spana efter hönsfåglar eller locka på järpe med pipa eller plocka svamp. När hunden har nystat upp harspåret och kommit nära haren skuttar den iväg och söket övergår i drev. Senast då ska jägaren börja följa med vartåt drevet tar vägen.

På hösten brukar haren förr eller senare följa någon väg en bit och därför är vägar utmärkta platser för pass. Typiskt för haren är att den när den drivs följer en runda och passerar samma plats gång på gång. Jägaren bör alltså tålmodigt och tyst stå kvar på passet eftersom haren med stor sannolikhet återkommer.

Efter hand som hösten framskrider och snön faller väljer haren allt oftare att följa en väg, ibland också långa sträckor. Vägkorsningar och andra ställen utmed vägen är därför lämpliga att ställa sig på.

Haren följer ofta samma rutter som artfränderna väljer. Sänkor, skogsbryn och kanter av olika slag utgör sannolika vägval. Om du en gång har fällt en hare på en viss plats så väljer kanske också följande hare samma väg när den har en hund efter sig.

I slutet av säsongen förändrar haren sitt beteende vid drev. Platserna där den korsar en väg är fortsättningsvis bra ställen att vänta på, men haren är mindre benägen än förut att löpa långa sträckor längs en väg. Däremot kan haren stanna i ett granbestånd, en plantering eller på en myr och tvinna omkring där. I februari får harjägaren ofta spänna på sig skidorna och ge sig in i leken, och vad kan då vara bättre än att ställa sig på pass på en höjd i skogen?

Hunden blir på efterkälken

På hösten är det spännande när drevet går i cirklar alldeles nära, men i slutet av säsongen händer det att haren ligger väldigt långt framför hunden och passerar passet långt innan jägaren börjar hålla utkik.

På vintern är det särskilt viktigt att jägaren är tyst och stilla på passet. På den här jakten i Ruokolax passade jag på en plats där haren redan hade korsat vägen en gång och hörde hunden närma sig, men haren visade sig inte alls. Så jag gick en bit med vägen och bakom kröken hittade jag färska spår. Utan att jag märkte det hade haren löpt ett stycke med vägen och tagit ett långt språng ut i skogen. Kanske hade den hört mina skidor knarra i snön?

Pejlen revolutionerar

Hundpejlarna som fanns för något årtionde sedan gav det ungefärliga avståndet till hunden med svagare eller starkare pip, bara jägaren lyckades rikta den åt rätt håll. Men pejlens egenskap att pipa nästan lika kraftigt om jägaren riktade den åt rakt motsatt håll, bort från hunden, gjorde operationen ännu knepigare.

Dagens pejlar ger jägaren klart besked om vad som pågår i skogen. När pejlen ritar ett tätt nystan av spår vet jägaren att hunden reder upp nattens harspår och han ser hur arbetet framskrider. När hunden hittar det utgående spåret får drevet en kurs, hastigheten ökar och jägaren kan förbereda sig för drevet. Pejlen ger fortlöpande besked om hundens arbete.

Ibland på språng, ibland stilla

Veckoslutets köldföre var hyfsat för harjakt. Vädret var klart och vackert och inbjöd till en friluftsdag. Men enligt erfarna jägare med stövare är det bästa vädret för drevjakt när temperaturen ligger kring noll. Det fuktiga vädret ger lukterna vingar och gör det lätt för hunden att följa vittringen.

Även för haren finns det bättre väder och sämre. När nysnön faller brukar haren slå bromsarna på för en dag eller ett par, och då kan det vara svårt att hitta färska spår. När det regnar på barmark händer det att haren väntar ut regnet under grangrenar. Då måste hunden nästan snava över haren för att stöta upp den. Genomsnittligt sett rör sig haren mera mot slutet av säsongen när brunsten närmar sig.

Alltid lyckas det inte, även om det vimlar av harar

Vi följde med hundens arbete med pejlen ett slag innan vi beslöt att spänna på skidorna och åka närmare. Hunden jobbade i ett granbestånd med att nysta upp en spårhärva så vi tog oss upp på en höjd för att lyssna. Haren hade flera gånger löpt mellan två höjder nedanför oss. Vi småpratade lågmält medan vi väntade. Så fick hunden igång drevet, knappa hundra meter ifrån oss.

Max skällde drevskall så vi visste att haren var på språng med hunden efter sig. Till en början gick drevet bortåt från oss, men vände sedan helt om och kom hitåt. Min kamrat pekade neråt sänkan under höjden och gestikulerade att vi snart skulle ha jösse i famnen. Men icke sa Nicke. Kanske hade haren tjuvlyssnat på vårt småprat och beslutit sig för att inte delta i samtalet.

Drevet gick fint en stund till, men så drog haren upp ett längre försprång och skakade av sig Max. Om en hund lyckas hålla sig nära haren så får den inte tid att stanna och lyssna på samma sätt som när snön ligger djup. Den här gången höll inte hunden trycket tillräckligt högt och haren lyckades smita.