Lyssna i skogen

Fåglarnas beteende kan visa var en annan jägare rör sig. Varnar kråkorna och flyger upp utan någon synlig orsak? Utifrån observationerna går det inte att med säkerhet säga var den andra jägaren rör sig, men om man på ett ungefär kan ana vartåt han eller den rör sig och det hörs oförklarliga varningsläten från det hållet, så får man en ungefärlig uppfattning om hur långt denna någon har hunnit. Och om man hör skillnaden mellan kråkornas varningar för människor och för annan fara så kan man utesluta faktorerna som utlöser de övriga varningslätena. 

Ett annat sätt är att lyssna på terrängen. Människan är ganska klumpig och ger upphov till ljud, till och med i mossa. Klövdjur kan, när de travar eller löper, inte undgå smärre ljud på berg medan småvilt är ljudlösa också i hög hastighet. En löpande hare åstadkommer knappt något ljud alls, ens på berg. Klorna kan i vissa lägen höras, men i regel kommer det mesta ljudet från undervegetationen. Den som har skarp hörsel kan höra hur gräs och kvistar stryks åt sidan. 

Med aktiva hörselskydd hör man bättre utan att knallen från geväret skadar hörseln. Skydda alltså hörseln både på banan och på jakt!

Att tolka skallet

Genom den egna hundens skall lär sig jägaren tolka hur färskt spåret är som hunden följer. Skallet brukar vara hårt och tätt om hunden är så nära haren att den ser den. 

Då går det inte alltid att höra var ett ”hau” slutar och nästa börjar (”HAUHAUHAUHAU..”). 

Väckskallet är tystare än drevskallet, men oftast ändå fullt hörbart. Väckskallet signalerar att hunden har hittat spår, men ännu inte har börjat följa något. Mina egna hundars väckskall har haft toppen på mitten (”hAu—hAu—hAu…”) och det går att urskilja enskilda ”hau”.

När hunden börjar följa ett spår förvandlas väckskallet till ett drevskall (”HAu-HAu-Hau..”) som berättar var hunden rör sig och om den driver i cirkel eller rakt. Det hjälper jägaren att avgöra vad slags vilt hunden driver. En skogshare löper ofta i krumbukter medan en fälthare löper rakare. Om drevet upphört tvärt är det fullt möjligt, i synnerhet i skärgården, att haren har börjat simma. Då brukar hunden leta rätt på ett nytt spår och fortsätta drevet. 

Om hunden tappar spåret blir skallet i regel lugnare (”Hau-Hau—Hau—-hAu”). Det här är typiskt i synnerhet för unga hundar, men övning ger färdighet också för hundar. När hunden har fått upp ett spår fortsätter den driva. 

Längden på de olika skedena varierar, så det gäller att lära sig hur ens egen hund skäller; jakten med hund är ju ett lagarbete. Båda har samma mål; att få någonting med sig hem. 

Hur tolkar du din egen hunds skall och rörelser på ett drev? Berätta i kommentarsfältet!

Det här är sista gången som Elisabeth Mattsson skriver för ungdomsredaktionen. Vi tackar henne och önskar henne lycka till i livet och på jägarbanan!