Nätverket av åtelkameror gör jakten effektiv
Mårdhundsjakt med ställande hund

Jakten med ställande hund kan bedrivas som precisionsjakt. Där släpper man hunden på färska spår och kan nå en hög procent fällningar. Metoden bygger på ett täckande nätverk med åtlar. En åtel per kvadratkilometer är inte någon överdrift för att ett maximalt antal mårdhundar ska besöka någon av åtlarna. Dessa förses sedan med var sin sändande åtelkamera. Med kamerorna får vi reda på klockslagen då hundekipagen ska vara startklara på natten. Då går det också att fördela resurserna optimalt. 

Åtlarna ska placeras ut med eftertanke för att så många uppdrag som möjligt ska ge resultat. I Helmiprojektet mot de främmande rovdjuren tillämpar vi metoderna som viltplaneraren Tomi Nevalainen har funnit att fungerar. Bilparkeringen ska ligga rätt nära åteln, men ändå dold, exempelvis bakom en höjd eller ett tätt trädbestånd. Då kan hunden släppas medan mårdhunden fortfarande befinner sig vid eller nära åteln. 

Ju snabbare hunden når och hejdar mårdhunden, desto större är utsikterna att lyckas och desto fler uppdrag hinner ekipaget med under samma natt.

Låt hunden bekanta sig med åteln

Placera åteln så, att mårdhunden inte hinner fly till något gryt eller stenröse i närheten. Undvik också platser med sank mark nära. 

Låt hunden bekanta sig med åtlarna på förhand. När hunden vet var åtlarna finns så kan den släppas på parkeringen och löpa till åteln. Med tiden klarnar det vilka fångstplatser som fungerar bäst. 

Åtlarna för jakten med ställande hund kan också placeras i tät skog eller snår. Då vågar sig kanske också skygga mårdhundar dit. Det etablerade nätverket av åtlar kan kompletteras med tillfälliga ”snabbåtlar”. Slaktavfall från fällda vilt, trafikdödade djur och skräpfisk utgör utmärkt åtelmaterial. För den som jagar nära bebyggelse eller i populära friluftsområden utgör torrfoder för hundar ett mera estetiskt åtelmaterial, och på hösten förslagsvis en hög med äppel.

Satsa på ett nätverk av åtelkameror

Att leta utmed vägkanter med lampor eller värmekameror fungerar troligen ineffektivt på orter med ett glest mårdhundsbestånd, sett till tidsåtgången och bränslekostnaderna. Vid fritt sök i terrängen finns det i synnerhet på våren en risk för att mårdhundarna får korn på hundekipaget och sätter sig i säkerhet. Också de här metoderna fungerar i början av säsongen och självfallet också när mårdhundsbeståndet är stort. Leta gärna också med lampor på tröskade vallar och sädesåkrar, och i bärodlingar.  

I områden där det redan har jagats effektivt är det skäl att satsa på precisionsjakt med ett nätverk av åtelkameror. Då ökar utsikterna för jägarna att få lön för mödan för allt nattvak. Nätverket av åtelkameror håller jägarna uppdaterade om nuläget i området och gör det möjligt att kvickt eliminera nykomlingar. 

Även i det här jobbet krävs det ett välgjort grundarbete för att lyckas. Ett nätverk av kameraförsedda åtlar som underhålls fortlöpande motiverar jägarna att fortsätta även när mårdhundarna blir färre. Det ger jägarna flexibilitet med nattvakandet och fritiden. De kan sitta vid brasan och grilla korv eller dricka kaffe på bensinmacken medan de väntar på bilder och nästa uppdrag. Eller sitta i soffan där hemma! Om det blir alldeles tyst i åtelnätverket så utvidgar man helt enkelt området. På det viset finns det alltid mårdhundar att fånga.

Motivationen avgör

När Helmiprojektets jakter inleddes 2021-2022 blev mårdhundsbytet stort på de flesta platser oavsett jaktmetod. Men projektjägarnas motivation var av större betydelse än jaktmetoderna. Utan undantag har nyckeln till framgång bestått av motiverade jägare och en aktiv gruppledare. 

Ju längre nedskärningen av mårdhundsbeståndet i ett område framskrider desto viktigare blir den ovan beskrivna precisionsjakten med ställande hund. Koisjärvi i Nummi-Pusula utgör ett skolboksexempel på detta. Där har den aktiva jakten med ställande hund hjälpt jägarna att nå det allra lägsta mårdhundsindexet i landskapet bland Helmiprojekten. Detta trots att utgångsläget var en av de allra värsta mårdhundskoncentrationerna i hela landet. 

Efter hand som projektet framskrider får vi erfarenhetsbaserad kunskap om hur intensiv jakten ska vara för att nå det viktigaste målet, att fåglarna återhämtar sig.  

Preliminärt visar täthetsindexen för bland annat de ökända mårdhundskoncentrationerna i Nyland en avsevärd nedgång på Helmiobjekten. Vid försöken med konstgjorda bon överlevde också äggen klart bättre än förut. Tidigare var mårdhunden den främsta äggplundraren, men arten sjönk i rankingen till en placering klart under bland annat kråkfåglarna. 

Hur är det med dig? Kan du vara stolt över mårdhundsläget i dina jaktmarker och på vilket sätt tar din jaktförening ansvar för vilt- och naturvården? Att trappa upp jakten med ställande hund är förstahandslösningen om mårdhunden fortsättningsvis är en vanlig syn på viltkamerabilderna eller i bilens strålkastarsken. Borde ni kanske på älg- och hjortjakterna i höst ta vara på slaktavfallet och skaffa sändande åtelkameror?

Döm inte jakthunden efter håren

Även blandrasiga hundar fungerar på ställande jakt och själv skaffade jag i tiden en sådan. Tanken på att skaffa en egen ställande hund växte fram som en biprodukt vid grytjakt.

Grytjakten är effektiv när gryten är bebodda, men milda vintrar tassar mårdhundarna omkring också i januari. Jag funderade på att skaffa en finsk spets som kamrat åt grythundarna. I mitt barndomshem hade vi en sådan och en gång hejdade den en mårdhund under en bärbuske i trädgården. 

Drygt tre decennier efter episoden med bärbusken fick jag tillfälle att skaffa en valp, ett olycksfall mellan en östsibirisk laika och en karelsk björnhund. Jag hade sett båda raserna i aktion på rovdjursjakt, så tanken på att skaffa en finsk spets sköts på framtiden. Valpen som flyttade in hos oss fick namnet Remu. 

Det är förstås så, att blandrasiga inte är tillåtna på Kennelförbundets prov och utställningar, men det kan man väl leva utan? I praktiken är det ändå så, att det bland de ställande hundarna är svårt att hitta en renrasig hund som är avlad enbart för rovdjursjakt. Visserligen finns det fina drivande hundar, men det var inte en sådan som jag var ute efter. 

Min nisch var jakt i mörker och där är det inte alltid en fördel om hunden skäller när den driver. I synnerhet när det gäller att hitta och ställa ett mårdhundspar är det en fördel om hunden inte skäller medan den följer. Och det klarar också en blandrasig hund. 

Rashygienister behöver ändå inte sucka. Jag håller inte på med att avla fram och hitta på någon ny ras, utan jag svarar på behovet att hitta en potentiell hundvalp för ställande jakt på rovdjur. 

Remu verkar njuta av sitt levebröd som mårdhundsjägare. Men han rynkar inte på näsan åt andra rovdjur och i yngre dagar visade han en dragning till annat vilt, men eftersom han är fiffig så begrep han hastigt vad husse vill och inte vill. Ett stort antal viltkamerauppdrag svetsade ihop oss till ett mårdhundsekipage och ingenting annat.

Jaktformen är effektiv och njutbar när man inte behöver bekymra sig för att hunden ska växla till ett spår efter hjortdjur eller hare.

I våras hittade Remu en fästmö, rovdjurens skräck Raikku, som var en korsning mellan östsibirisk laika och norsk gråhund. Efter moget övervägande gav vi hundägare vår välsignelse till ett kärleksmöte. De två friska och fina blandrasiga spetsarna blev i somras föräldrar till nio valpar.

Jag har två renrasiga terrierhundar som grythundar och en renrasig retriever för fågeljakt, men ännu ingen renrasig ställande hund för rovdjursjakt. Råkar det finnas någon rasren uppfödare som har en sådan att erbjuda? För undertecknad utgör älg, fågel och hare på sin höjd en extra krydda.

Ilkka Järvinen

Ett täckande åtel­kameranätverk effektiverade jakten i Rantasalmi

På Helmi-skötselobjektet Putkilahti i Rantasalmi har vi organiserat och effektiverat jakten ett snäpp till och projektet överskrider nu föreningsgränser.

Viltkamerorna och åtelutrustningen som vi har fått av Helmiprojektet har varit en verklig effekthöjare. Men det avgörande är att vi har en motiverad och sammansvetsad grupp som har kunnat planera ett fångstnätverk som sträcker sig över tre föreningar. 

– Med det täckande nätverket av åtelkameror håller vi oss underrättade i realtid om hur mårdhundarna rör sig och det har gjort tidsanvändningen klart effektivare. 

Snabba och exakta utryckningar ger säkrare fällningar, vilket innebär klart fler avlivade mårdhundar, berättar Jani Auvinen som leder fångstgruppen. 

Enligt Auvinen har man tack vare åtelkamerorna nu exaktare siffror på mårdhundbeståndet. Det har ofta kommit som en överraskning hur fort ett avlivat par ersätts av ett nytt par. Det vill säga att åteln har de facto anlitats av fler par än ett. 

När man anlägger ett täckande nätverk av åtlar är det enligt Auvinen viktigt med personer som äger lokalkännedom så att åtlarna blir lämpligt placerade. Att aktivt underhålla åteln och ha beredskap att byta åtelplats är också viktiga faktorer. Dessutom ska åtlarna vara lätta att nå för att vara enkla att sköta. Tänk också på hundarnas säkerhet och avtala om spelreglerna med markägarna. 

Även om jakten med ställande hund är (riktigt utförd) en synnerligen effektiv jaktform så påminner Auvinen om att vi också behöver andra fungerande jaktformer för att hålla mårdhundarna under kontroll på regional nivå.

Veijo Kröger

Vad skulle du vilja veta mera om beträffande jakten med ställande hund? Kommentera nedan!

Mera effekt med värmekamera

Vid jakt med ställande hund är det inte ovanligt att partnern till individen som hunden följer beger sig åt motsatt håll för att vilseleda hunden. Men om hundföraren har en kamrat med sig på jakten kan denna få en aktiv roll och spana efter den andra mårdhunden. 

Med jaktkamratens observationer går det snabbare att hitta partnern när hunden inte behöver nosa upp spåret bland alla spåren runt åteln. 

I höstas gjorde vi på Helmiprojektet försök med små grupper som jagade med ställande hund. Projektet lånade ut värmekameror så att flera kunde användas samtidigt. 

Med den här metoden, värmekameror och flera jägare, nådde vi också sådana par där bara den ena visade sig för åtelkameran medan den andra dolde sig. Själv skulle jag kanske inte ha släppt hunden på ett sök utifrån en enda åtelkameraobservation. Men när flera personer aktivt spanade med värmekamera så hittade vi också dem som gömde sig. 

Med värmekamerorna inhämtar vi dessutom också annan värdefull information. 

Kamerorna ökar säkerheten för hunden och kan minimera eventuella riskfaktorer. Under en Helmijakt i höstas upptäckte vi med värmekamera en varg i området där vi precis skulle släppa två hundar för fritt sök. Vilket vi självfallet lät bli att göra. 

En bra ställande hund börjar inte följa ett klövdjur eller en hare på en mårdhundsjakt. Vid utbildningen av en ung hund är värmekamerorna till stor hjälp eftersom man inte släpper hunden på andra spår än mårdhund. En erfaren mårdhundshund klarar utan bekymmer av att följa en mårdhund genom en flock klövdjur, medan en ung hund däremot bör utbildas med ett minimum av distraktioner.

Ilkka Järvinen