Många olika ändringar i förvaltningen av vitsvanshjortstammen har föreslagits – Det nuvarande jaktlicenssystemet är bäst

Jord- och skogsbruksministeriet har utrett vitsvanshjortens roll ur olika synvinklar och bedömt olika stamförvaltningsmetoder. Esa Härmälä och Lauri Kontro har verkat som utredningspersoner och genomförde ett omfattande hörande av flera aktörer för att få en komplett bild av situationen och utmaningarna.

Under de senaste åren har många åtgärder vidtagits för att förbättra stamförvaltningen. Naturresursinstitutet har under sju års tid gjort stamuppskattningar, och de senaste sex åren har man också producerat beskattningsrekommendationer för att stävja stammens tillväxt. För två år sedan började de regionala viltråden fastställa mål för stammens täthet i de olika älgförvaltningsområdena. Dessutom har jaktsäsongen förlängts till nästan ett halvt år, den tillåtna mankhöjden på hundar höjts och jaktlicenssökandena fått anvisningar om att ansöka om och använda tillräckligt stort antal jaktlicenser.

Enligt jord- och skogsbruksministeriets utredningspersoner har det nuvarande stamförvaltningssystemet tillräckliga verktyg för en systematisk skötsel av vitsvanshjortstammen. Problem måste lösas på lokal nivå, det behövs inga ändringar i lagstiftningen.

Det finns alltså inte längre någon orsak att gnabbas om vad som borde ändras i stamförvaltningen. Däremot kan man reflektera över vad som hade kunnat hända om jaktlicenssystemet och arealkravet hade slopats. Vi kan jämföra med till exempel rådjuret, för vilket jaktlicenskravet avskaffades år 2005 eller dovhjorten i Sverige, som inte heller den omfattas av jaktlicenskrav. Å andra sidan kan man jämföra med älgen, för vilken det inom ramen för jaktlicenssystemet har funnits tydliga stamförvaltningsmål i åtta år.

Sveriges dovhjortar

I Sverige finns inte vitsvanshjortar, men däremot dovhjortar som är av ungefär samma storlek. För jakt på dovhjort krävs i Sverige inte jaktlicens och det finns inget arealkrav för jakten. Var och en som har jakträtt får jaga dovhjort under jaktsäsong. Jakten följer samma principer som rådjursjakten i Finland.

Den svenska jaktföreningskulturen skiljer sig från den finländska. Jakten sker ofta i relativt små sällskap. I mellersta och södra Sverige, där det bedrivs mest dovhjortsjakt, är det vanligt att en förenings jaktmarker är några hundra hektar stora. Dovhjortstammens täthet är ofta 200–300 djur per tusen hektar, varvid det på några hundra hektar stora jaktområden ofta kan fällas tiotals dovhjortar. Förutom dessa fälls relativt mycket vildsvin och rådjur och någon enstaka kronhjort och älg.

Marknaden för jaktmarker är tämligen öppen i Sverige. I tidningar och på nätforum annonseras om lediga jaktmarker. I annonserna anges ofta areal, viltresurser och pris. Ju mer det finns att jaga, desto högre pris. Marknaden fungerar som den för hyreslägenheter i Finland.

Det finns sällan klart uppställda mål för dovhjortstammens täthet, och dess storlek uppskattas inte systematiskt. Där mål och stamuppföljning finns är det föreningarna själva som har hand om det. Stammarna har vuxit kraftigt i takt med att klimatförändringen har medfört ökad reproduktion.

Rådjuren i Finland

I Finland avskaffades jaktlicenserna för rådjur och arealkravet år 2005. Det ansågs att stammarna hade vuxit sig täta och orsakade problem, främst inom jordgubbsodlingen. Man ville effektivera jakten och minska problemen genom att likställa rådjuren med till exempel fältharar.

Rådjursstammarna minskade inte. Ingen vet hur många rådjur det finns i landet, eftersom det inte samlas in uppskattningar av stammens storlek bland jaktlicenshavarna. Enligt fångstuppgifter och statistik över trafikolyckor har rådjursstammarna vuxit avsevärt. I själva verket har rådjurs- och vitsvanshjortstammarna enligt fångstuppgifterna fortsatt öka på nästan helt samma sätt åren 2005–2022.

Erfarenheter beträffande Finlands älgar

Viltforskningen har uppskattat älgstammens storlek och reproduktion under ungefär 50 år och det nuvarande stamförvaltningssystemet har varit i användning åtta år. De regionala viltråden fastställer mål för älgförvaltningsområdena, de årliga beskattningsplanerna som jaktvårdsföreningarna upprättar grundar sig på målen och jaktföreningarnas bytesmängder grundar sig på beskattningsplanerna.

I år uppfylldes målen för älgstammens täthet i 53 procent av älgförvaltningsområdena, underskreds i 27 procent och överskreds i 20 procent av områdena. Det nuvarande förvaltningssystemet för älgstammen begränsar älgstammarnas tillväxt effektivt.

Hur skulle det gå utan jaktlicenssystem?

Utifrån exemplen kan man räkna ut hur Finlands vitsvanshjortsituation skulle se ut om jaktlicenssystemet och arealkravet skulle slopas. Jaktmarker skulle förmodligen delas in i ännu mindre områden. På så vis skulle man få en del nya jägare med, som inte är medlemmar i jaktföreningar. I kärnområdet för vitsvanshjortstammen skulle det knappast finnas behov av jaktföreningar.

Utan en tydlig jaktföreningsstruktur skulle det inte heller finnas tydliga områden från vilka man kunde meddela jägarnas uppskattningar av stammens storlek. Vissa föreningar skulle meddela observationer i samband med jakten, men det skulle vara svårt att göra systematiska stamuppskattningar.

Om allt skulle ligga i jägarnas och markägarnas egna händer, vore det inte möjligt att ålägga dem att genomföra beskattningsplaner i enlighet med täthetsmålen. Det skulle inte längre finnas någon planmässighet i stamförvaltningen. Till en början skulle det säkert finnas områden i vilka man skulle fälla fler hjortar än den årliga reproduktionen. På allmän nivå skulle stammarna öka, förmodligen så att de skulle bli förhållandevis täta, då föreningarna inte skulle ha några tydliga bytesmål. Man kan anta att vitsvanshjortstammen i den sydligaste delen av Finland utan begränsande jakt skulle växa till cirka 200–400 hjortar per tusen hektar.

Utan jaktlicenser skulle det inte finnas medel för ersättning till markägarna för skador orsakade av vitsvanshjortar. Det skulle sannolikt uppstå konkurrens om jaktmarker i områden med många jägare och hjortar. Det i sin tur skulle leda till en höjning av jaktarrendena. Vissa markägare skulle förmodligen få avsevärda arrendeintäkter.

En del jägare och markägare skulle ha fördel av en situation utan jaktlicenssystem och med god tillgång på hjortar. Jord- och skogsbruksministeriets utredning visar emellertid att det finns större fördelar med att jaktlicenssystemet med arealkrav begränsar antalet hjortar.