Så förebygger vi hjortdjursolyckor i Finland

Det kommer väl inte som en överraskning för någon att de primära faktorerna som påverkar hjortdjursolyckorna är djurstammarnas storlek och trafiken. Ungefär 60 procent av de årliga variationerna hos älgolyckorna här i landet beror enbart på älgstammens storlek och trafiktätheten. Det är inte realistiskt att begränsa fordonsflödet för att minska på olyckorna, vilket betyder att förvaltningen av älg-, hjort- och rådjursstammen är avgörande för förebyggandet av hjortdjursolyckor. På regional och lokal nivå finns det utöver reglering av stammarna också andra verktyg i backen. Med dem försöker vi påverka dels fordonsförarna och dels djurens beteende.

Den svagaste länken sitter vanligen bakom ratten

Trafikanterna varnas med trafikmärken för förhöjd risk för hjortdjursolyckor och med upplysningskampanjer. Numera går det också att få varningar i navigatorn eller en telefonapp. Det bekymmersamma är förstås att trafikanterna ofta nonchalerar varningarna. Om bilisterna inte sköter sin andel så förblir varningseffekten svag.

Farten dödar

Varje år skadas mellan 150 och 200 personer i viltolyckor, främst med älg. Det gäller därför att lätta på gasen, i synnerhet när det skymmer. Olyckor med dödlig utgång inträffar så gott som årligen och då handlar det nästan undantagslöst om en älgkrock.

Även om majoriteten av älgolyckorna inträffar på hösten så inträffar proportionellt sett de flesta olyckorna med personskador under sommarmånaderna. Förklaringen är enkel: under sommaren är hastigheterna högre än på hösten och vintern då väglaget är sämre, och därför blir konsekvenserna allvarligare. Det enklaste sättet att lindra följderna av en hjortdjursolycka är att sänka hastigheten; också när sommarnatten är ljus och vägen ligger tom och det kliar i högerfoten. Lösningen på problemet finner vi således även denna gång på den vanliga platsen; mellan ratten och ryggstödet.

Är viltstängslen en lösning?

Också i vårt land är viltstängslen en flitigt anlitad metod för att hålla hjortdjuren borta från vägen. I bästa fall kan stängslen minska på olyckorna med så mycket som 80-90 %.

Men viltstängslen är inte oproblematiska. De borde sättas upp så, att de bildar en helhet som är tillräckligt lång. Djuren är skickliga på att hitta ändan på stängslet, vägkorsningar med flera luckor där det går att ta sig ut på vägen. Men om djuret därefter inte hittar ut från vägen så kan det bli instängt på vägområdet, även för en lång tid. Ett skräckslaget hjortdjur som löper kors och tvärs på en motorväg utgör självfallet en dödlig trafikfara.

När en huvudväg har försetts med viltstängsel har det hänt att viltolyckorna har flyttat till vägnätet på en lägre nivå, exempelvis till den gamla vägen som går bredvid. När ett stängsel uppenbarar sig i landskapet bryter det djurens invanda vägar, vilket tvingar dem att ströva mer än vanligt för att hitta alternativa platser att korsa vägen på. För att djuren ska kunna vandra och stängslen ha effekt borde sådana sättas upp enbart på platser där vi kan erbjuda dem en annan, riskfri rutt över vägen.

Ett lättare alternativ till viltstängslet är att spärra vägkanterna med gula plastband. Vi har varierande erfarenheter av älgbanden, men inga forskningsresultat om effekten. I vissa fall kan banden få ett hjortdjur att slå av på farten, vilket ger trafikanterna dyrbara sekunder tid att reagera. Nackdelen med banden är att djuren vänjer sig vid dem och att de kräver kontinuerligt underhåll. Genom att röja vägkanterna hjälper vi också bilisterna att upptäcka hjortdjuren tidigare. Röjningarna är mycket riktigt en metod som i vårt land används i stor utsträckning för att förebygga trafikolyckor med hjortdjur.

Riskfritt över vägen eller under

Viltstängslen eliminerar inte djurens behov av att vandra. När ett stängsel sätts upp bör man därför ordna så att det finns en tillåten och ofarlig rutt över vägen. Vilket betyder en övergång eller en undergång. Den kanhända kändaste konstruktionen är ekodukten som leder landskapet över vägen. I vårt land finns i detta nu ungefär femton stycken. Hos oss är det i synnerhet hjort och rådjur som utnyttjar de här landskapsbroarna, men de anlitas av en rätt stor kundkrets, som medelstora rovdäggdjur samt lo och björn. Ekodukterna, inklusive varianterna som även är avsedda för människor, är dyra investeringar. Att bygga sådana är möjligt enbart vid verkligt stora vägprojekt.

Undergångar av olika slag är billigare att bygga än ekodukter. Djuren lär sig att utnyttja undergångar som är byggda för arbetsmaskiner, men resultatet blir bäst om undergången planeras från början med djurens behov för ögonen. I synnerhet klövdjuren uppskattar ett fridfullt läge och en öppen struktur. För medelstora däggdjur, groddjur och kräldjur fungerar också mindre konstruktioner, som en bård med fast mark under en bro och smådjurstunnlar. För flygekorrar kan man sätta upp stolpar därifrån de når att glida över vägen.