Vargen – ett politiskt vilt

Och så gick det på det viset att naturorganisationerna överklagade och de stamvårdande dispenserna belades med verkställighetsförbud av förvaltningsdomstolarna.

Viltcentralen beviljade stamvårdande dispenser för 18 vargar, vilket orsakade kalabalik i massmedierna. Dispensbesluten byggde på ministeriets förordning som tillät fällandet av högst 20 vargar. Det vore intressant att föreställa sig situationen där viltcentralen efter sitt övervägande inte hade beviljat en enda dispens! Viltcentralens uppgift är ju att i enlighet med viltförvaltningslagen verkställa den viltpolitik som ministeriet fastställer.

Den stamvårdande jakten har pågått i många år för björn och lodjur, och vi har nått goda resultat.  Vargarna har i praktiken brett ut sig över hela landet; skillnaden gentemot björnen och lodjuret är bara den, att vargarna är färre. Flerartsförvaltningen är svår att verkställa med mindre än att även vargstammen får regleras. Fler än en jägare förundrar sig över att man i Sverige kan bedriva stamvårdande jakt.

Iögonenfallande i redaktörernas och somliga politikers ställningstaganden var att de förväxlade de stamvårdande dispenserna – om avsiktligt eller av okunskap – med de skadebaserade. Är det för mycket begärt att de skulle ha satt sig in i frågan innan de tog ställning? Till och med på ministernivå föreslogs att vargdispenserna i princip borde hänföras till statsrådet. Och en viss politiker föreslog att vargdispenserna skulle hänföras till de blivande välfärds­områdena! Med vanligt bondförnuft inser vi ju att både statsrådet och välfärdsområdena säkerligen har alldeles tillräckligt på sitt bord.

I sinom tid får vi se vad förvaltningsrätterna besluter. Sannolikt kommer det att begäras besvärstillstånd till högsta förvaltningsdomstolen.

Summan av kardemumman är i alla fall den, att det inte blir någon stamvårdande vargjakt den här vintern och att Finlands viltcentral hamnade i en besvärlig knipa som dispensbeviljare.