Pirres hjort
Min finska spets Pirre, en tik, ställde en vitsvansbock i Sahalahti och höll mot förväntan igång skallet i bortåt två timmar.
Lördagen den elfte december gav jag mig iväg för att kolla mårdfällorna. Vädret hade blivit mildare efter dagar med köld och jag ville inte låta den eventuella fångsten töa. Jag lämnade hunden hemma, det var ju onödigt för henne att sitta i bilen, och pappa ville ta henne med sig för att spana efter en julgran. Före starten satte vi ändå för säkerhets skull gps-halsbandet på jycken.
Kommen halvvägs på rutten med fällor ringde pappa och sa att Pirre skäller på en hjort. Jag skrattade och sa att det knappast dröjer länge innan hjorten lägger benen på ryggen och hunden återgår till att nosa omkring.
Tidigare, när hunden har råkat på en hare, så har hon inte följt den längre än några hundra meter. Vackert så, för Pirre är ju skaffad och utbildad för hönsfågeljakt. Någon enstaka gång har hon spårat mårdhund, men den har alltid gått under jord. När Pirre var yngre släppte vi henne på en älg inom synhåll, men hon nosade bara lite på spåret och letade efter fåglar.
Jag återvände från rundan en timme efter telefonsamtalet och då ringde det på nytt. Skallet höll fortfarande på och hjorten hade inte flyttat sig mer än 150 meter. Jag beslöt att dra på mig det oranga och smög mig mot skallet från närmaste skogsbilväg. Hjorten och hunden befann sig ute på ett stenigt och snötäckt kalhygge. Det försvårade ansmygningen så jag tog mig upp på en liten höjd med kvarlämnade träd. Dold av dem såg jag hur hjorten försvann in bland granarna. Pirre stannade i skogsbrynet och fortsatte skälla, ungefär 160 meter från mig. Jag försökte sikta på hjorten bland granarna, men fick inte till något fritt skottfält. Så jag beslöt att stanna och vänta, för sikten var god där uppifrån och träden och skjutkäppen gav gott stöd.
Efter en halvtimmes väntan brast tålamodet och jag började gå mot hunden utmed ett fruset dike. Pirre skällde fortsättningsvis vid skogsbrynet. Ett tjugotal meter in bland granarna skymtade jag en vit svans, vilket övertygade mig om att jakten var över. Men hjorten klev ut på hygget och stannade. Jag kunde skjuta ett bra skott bakom skulderbladet. Hjorten skuttade tillbaka in i skogen så jag plockade patronerna ur geväret och gick ditåt där den hade försvunnit. Bakom en smärre höjd hördes ett morrande. Det var Pirre som hade hittat hjorten.
En närmare granskning av hjorten avslöjade att den var blind på ena ögat, troligen efter någon brunstbatalj. Var det det blinda ögat som hade fått djuret att bete sig så annorlunda? Det vet jag inte, men det blev en speciell och minnesvärd dag!
