På rävjakt i Posiotrakten

Ronkainen grundade 2015 Ketunkaatajan Kennel tillsammans med hustrun Sirpa, vilket betyder att hans kunnande inkluderar uppfödningen av goda rävjaktskamrater. Vi hängde med Ronkainen på en rävjakt i Posio där ett sällskap på ett tiotal personer samlades i terrängen en tidig morgon för att smida dagens planer. Jaktområdet arrenderas av föreningen Ylikitkan Eräpojat.

– Här finns så gott om räv att det garanterat inte dröjer innan vi har ett drev på gång, upplyser Rauno.

Drevplanerna spikades och passkyttarna gav sig iväg till sina avtalade platser. Den yngsta, elvaåriga Ville Kummala, är inte mycket längre än sin hagelbössa. Men skjutskickligheten är det inget fel på om han skulle komma till skott.

Den yngsta jägaren i familjen Kummala är åtta år. Han har självfallet inte jaktkort ännu – men vänta bara!

– Det här har jag väntat på sedan pojkarna föddes, att få jaga tillsammans med dem. Nu börjar vi äntligen vara där, glädjer sig Veli-Pekka Kummala.

Utöver rävjakten har Veli-Pekka och Ville redan avverkat flera trivsamma fågeljakter tillsammans.

– Här finns verkligen mycket fågel, men ännu har vi inte knipit en enda! skrockar Veli-Pekka.

När vi närmar oss stället där hunden ska släppas skymtar den skarpögda Rauno någonting rödbrunt. Det avgör platsen där hunden släpps och drevet börjar så gott som genast.

Snart sätter räven kurs rakt mot en av passkyttarna. Marko Takapuro och Rauno Ronkainen tittar på hundpejlen hur hunden närmar sig det avtalade passet. Men varför hörs det inget skott?

– Det har säkert gått så, att han inte hann skjuta. Räven kommer ibland med sådan fart att det inte går, menar Marko.

Särskilt långt hinner hunden ändå inte driva räven innan mickel slinker in under en sten och lämnar hunden skällande utanför.

Det var dags att hämta grytgrävarutrustningen och grythunden. Stövaren får ta en paus även om den gärna hade fortsatt driva en god bit till. Grythunden Tiltu, en tysk jaktterrier, är såpass skarp till lynnet att främmande personer ska passa sig om de vill ha fingrarna i behåll. Därmed är Tiltu en formidabel motståndare för vilket rovdjur som helst som har gått i gryt. Tiltu nosar inresserat kring stenarna där räven försvann och drevet tog slut. Hon får inte upp vittringen genast, men när hon gör det så störtar hon in.

Ville Kummala ställs på pass för att se till att räven inte smiter om den råkar ha en flyktväg ut. Villes jaktkort är rykande färskt.

– Visst är det här spännande, medger Ville när han laddar sin halvautomatiska hagelbössa.

Pojkens min är så beslutsam att det säkert blir stopp för räven om den skulle dyka upp där.

Länge behövde Tiltu inte jobba i grytet innan räven var ställd och det var dags att börja gräva. Någon bombnedslagskrater behövde vi inte gräva ut den här gången innan räven kunde lyftas upp och avlivas. Hunden klarade sig utan en skråma.

Drevet förvandlades till en räddningsoperation

På eftermiddagen blev det drev på ett par rävar som båda visade sig gilla trafikerade vägar. Den ena utplånade sitt spår genom att raska längs en väg så hunden tappade den. Den andra korsade våghalsigt en livligt trafikerad riksväg, vilket förvandlade jakten till en hundräddningsexpedition. Som lyckligtvis avlöpte väl och hunden kunde bärgas. Hur det gick för räven är det ingen som vet.

Hundmästaren jagar med stort sällskap

Rauno Ronkainens rävverksamhet omfattar 21 föreningar och jakten sträcker sig över hela 300 000 hektar. I detta nu har han 41 regelbundna jaktkamrater och den sydligaste gruppmedlemmen bor i Esbo. Budskapet har spritt sig om hundmästaren vars uppfödningar är grymma på att hitta räv. Fler än en kommer förstås också för att återse sina forna hemtrakter.

– När man har bott där i södern, i Egentliga Finland, i 40 år så får man hemlängtan ibland. Det är det främsta skälet till de här resorna, menar Rauno Heinonen som reste till Posio från Vemo. Han tänker tillbringa en hel vecka i Posio med att jaga fågel och räv.

Också den här dagen var lyckad; det blev fällningar och gruppen fick tillbringa kvalitetstid i naturen.

Keijo Hämeenniemi bor däremot i Posio och lever ett naturnära jägarliv. Men han kan inte riktigt förklara vad det är som drar honom till skogen gång på gång.

– Jag har ju jagat i över trettio år så det har blivit ett sätt att leva. Det är bara så att jag måste ut i skogen och naturen, berättar Keijo när han med van hand täljer en näst intill perfekt korvgrillningspinne.

Jaktvärden Ronkainen har ingenting övrigt att tillägga utom att han saknar ett par kära personer.

– Om jag bara hade haft hustrun och dottern med mig så hade dagen varit fullkomlig. Men lyckligtvis kommer det också sådana dagar under hösten, nickar Rauno Ronkainen vid brasan.