Vargens återkomst – frågor och funderingar

Intensiv forskning har varit möjlig eftersom vargens förekomstområde sträcker sig till länder med hög levnadsstandard i Europa och Nordamerika. En av bakgrundsfaktorerna som har motiverat till vetenskaplig forskning är de konflikter arten väcker. Den ökande förekomsten av varg i Finland har väckt frågor om vargens levnadsvanor och till exempel om eventuell domesticering.

Vargens utbredningsområde har blivit avsevärt större under 2000-talet. I Europa har vargens återkomst inneburit att dess förekomstområde i stor utsträckning har utvidgats till områden med mera människor och mänsklig verksamhet. Till exempel i Tyskland finns i nuläget över tusen vargar i tämligen tätt bebodd landsbygd.

Omfattande forskningsdata bidrar till att förutse vargarnas beteende på nya utbredningsområden, men ger stort utrymme för olika alternativ när det kommer till detaljerna. I bakgrunden finns den anpassningsförmåga och flexibilitet i levnadsvanor som hör till vargens biologi. Det intelligenta och läraktiga djurets beteende uppvisar individuella variationer, vilket gör att det finns undantag från reglerna.

I hurdan terräng trivs vargen?

Fotografier på finsk varg är ofta tagna i närheten av östgränsen, i en terräng som ger vargarna en vacker inramning. En orörd myr eller skog är emellertid attraktiv för vargen endast för att där finns föda som människan bjuder på. Vargen själv har begränsad förmåga att beundra landskapet, eftersom den i sin egenskap av ett hunddjur endast ser cirka 30 meter.

Vargen rör sig där chansen att stöta på hjortdjur är störst. Av de i naturligt tillstånd förekommande hjortdjuren är det endast skogsrenen som trivs i den typ av natursköna landskap där vargen oftast fotograferas. Eftersom skogsrenen inte är ett rikligt förekommande bytesdjur söker sig jagande vargar till terrängtyper där de övriga hjortdjuren trivs.

Var har vargen sitt bo?

Skogsklädda perifera områden utgör en del av nästan alla vargrevir i Finland och är oftast centralt placerade i reviret. Det är i vanliga fall i dessa områden varghonorna föder sina valpar. En terrängkarta ger inga ledtrådar till en mer exakt placering av boet, eftersom valparna ofta föds i skydd av en stor gran eller rotvälta. Vargen söker inte efter en skog i naturtillstånd för sitt bo, och skogen som omger boet skiljer sig inte till ålder eller trädbestånd från den genomsnittliga skogen i området. Typiskt för de vargar som lever i Finland är att ett bo där valparna föds endast används en gång. Följande år föder varghonan i allmänhet på en annan plats. Man kan fråga sig om det är en försiktighetsåtgärd som vargen utvecklat genom århundradena, för att vilseleda människorna för säkerhets skull.

Skillnaden i beteendet i anknytning till valet av bo är tydlig i jämförelse med till exempel varghonorna i Denali nationalpark i Alaska, där honorna föder valparna i samma grottor år efter år. I Finland och på andra platser i skogszonen är boet där valparna föds deras livsmiljö de första levnadsveckorna. Under en sommar har en valpkull ofta flera platser, med tillgång till skydd och vatten, där valparna håller till.

Vart vandrar vargarna?

Vi har vant oss vid tanken att unga vargar ger sig i väg från flockarna i Ryssland och Östra Finland och strövar till Västra Finland, vilket garanterar att den genetiska mångfalden hålls på en hög nivå överallt i Finland. De senaste åren har endast ett fåtal vargar från Kajanaland eller Norra Karelen vandrat till vargstammen i Västra Finland. På senare tid har de vargar som bildar nya revir i västra delen av landet alltså också fötts där, vilket inte är bra för den genetiska mångfalden hos vargstammen i området.

Avstånden är inte ett oöverkomligt problem för en ung varg. Det bevisas av att vargindivider på 2000-talet vandrade 800–1 100 kilometer från vargstammen i Skandinavien till östra delarna av Finlands renskötselområde. I vanliga fall hittar vargarna ett lämpligt revir på mycket närmare håll, i genomsnitt inom cirka 100 kilometer från sitt födelserevir. I Finland ger sig unga vargar vanligtvis iväg på vandring på våren, vid endast 11–12 månaders ålder.

Har vargarna domesticerats?

En fråga som ofta ställs är om vargarnas förhållningssätt till människan har förändrats. Har vargarna blivit mer oskygga? Att en varg observeras på en gårdsplan är inte något nytt fenomen, utan beskrivs exempelvis i en hundra år gammal tidningsartikel. Vargarnas rörelser på bebodda områden har blivit vanligare på 2000-talet i takt med att stammen har vuxit och den geografiska utbredningens tyngdpunkt har förskjutits. Har fenomenet blivit vanligare endast till följd av att vargstammen har blivit rikligare och dess tyngdpunkt har förskjutits till västra delarna av landet, där bebyggelsen är tätare?

När man funderar på svaret är det bra att identifiera orsakerna till att vargar rör sig på bebodda områden. En egen grupp utgörs av de unga vargar som nyligen har blivit självständiga och rör sig på egen hand på okända områden och nattetid kan förirra sig till och med in i stadsområden. Det att sådana fall har blivit vanligare torde i första hand ha samband med vargstammens tillväxt och att den har brett ut sig i Södra Finland, där det finns fler städer.

Hur vargpar och familjeflockar med etablerade revir rör sig på gårdsplanområden är till stor del beroende av tiden på dygnet och bebyggelsens täthet i vargarnas revir. Eventuella besök på gårdsplaner inträffar i allmänhet först efter skymningen. Dagtid vilar vargarna långt från bebyggelse. Positionsdata i närheten av bostadsbyggnader är vanligast i revir där mängden bebyggelse i förhållande till områdets areal är över genomsnittet. I en undersökning som publicerades för några år sedan observerades att unga vargar som nyligen hade etablerat ett revir till en början rörde sig på gårdsplaner oftare än några månader senare.

Det som beskrivs ovan betyder inte att vargarnas förhållningssätt till människan inte kan ha förändrats, i synnerhet i revir med mera bebyggelse och olika mänskliga aktiviteter. Vargarna kan lockas till gården av dofter från djurhållning eller av en vakthund. Mängden gårdsbesök är emellertid endast ett sätt att bedöma en eventuell förändring i vargens förhållningssätt till människan.

Varför är det få hundskador i Sydvästra Finland?

I Sydvästra Finland lever cirka en tredjedel av Finlands 300 vargar, men attacker mot hundar är väldigt sällsynta i det här området. Kan orsaken vara skillnaden i bytesdjurens riklighet? Förmodligen är det åtminstone en förklaring. Sydvästra Finlands täta stam av små hjortdjur, framför allt vitsvanshjort, torde minska vargarnas motiv att attackera hundar.

En alternativ förklaring utgår från de regionala skillnaderna i användningen av jakthundar. Älg och hare jagas med hjälp av hund också i Sydvästra Finland. Skogarna där är små till storleken jämfört med i Kajanaland eller Norra Karelen. Denna skillnad i terrängstruktur torde underlätta lokaliseringen av vargarnas senaste rörelser åtminstone när marken är snötäckt.

En granskning av äldre material stöder tanken att stammarna av bytesdjur inverkar på förekomsten av skador. Vargar som var beroende av älgstammen för sitt näringsintag dödade tidigare på älgfattiga områden i Norra Karelen hundar ofta också på gårdsplaner. Av de fall som registrerades i viltvårdsdistriktet inträffade 30 (26 %) på gårdsplaner åren 1998–2009. Antalet fall beror förmodligen endast till begränsad utsträckning på jaktpraxis. När man beräknar endast antalet gårdshändelser i förhållande till vargflockarnas uppskattade antal, får man jämförelsetalet 0,61. När man för vitsvansområdet adderade både jakthändelser och gårdshändelser för åren 2018–2020 fick man jämförelsetalet 0,39.

Det är intressant att observera att hundskador i Sydvästra Finland blir mer sällsynta år för år. Trots att den täta vitsvansstammen orsakar problem och skador, ser den ut att ha en lindrande inverkan på konflikten mellan varg och människor som jagar.

Ämnet behandlas mer ingående i den färska artikeln, som finns fritt tillgängligt här (på engelska)

Så samlas data om Finlands vargar in

Data om varg fås in med hjälp av både observationer och DNA-prover som samlas in från spillning. Vargobservationer anmäls till de regionala rovdjurskontaktpersonerna, som registrerar observationerna i systemet Tassen, som upprätthålls av Naturresursinstitutet.

Naturresursinstitutet och Finlands viltcentral koordinerar insamlingen av DNA-prover från varg, vilken ordnas årligen från början av november till slutet av februari. Proverna samlas in av Naturresursinstitutets och Finlands viltcentrals fältarbetare samt av ett stort antal frivilliga, som bidrar med den största delen av proverna. DNA avslöjar antalet par- och flockrevir och fungerar som hjälp när revirgränserna ritas ut på kartan.

Förhållandena för insamling av vargspillning för DNA-prover är mest gynnsamma på vintern när det är minusgrader. Snöspåren gör det lättare att följa vargarnas rörelser och vid minusgrader hålls DNA välbevarat på spillningens yta. DNA-proverna levereras för undersökning till Naturresursinstitutets laboratorium och resultaten publiceras i juni i samband med uppskattningen av vargstammen.

Data som fås in med hjälp av vargobservationerna och DNA-insamlingen utgör grunden till förvaltningen av vargstammen. Vargstammen förändras under ett år; nya revir uppstår och gamla försvinner. Nya individer vandrar in i Finland från östgränsen och andra rör sig i motsatt riktning, vilket gör att uppgifterna kontinuerligt behöver uppdateras. Ju mer exakt och täckande uppgifterna är, desto bättre verktyg får myndigheterna tillgång till.

Vem som helst som identifierar spår och spillning i naturen kan bli frivillig DNA-provinsamlare. Anvisningar om hur man blir DNA-provinsamlare samt uppgifter om de insamlingsansvariga mottagarna av prover hittar du i tjänsten Luonnonvaratieto.luke.fi.

Kaisa Nissi