En grundläggande förutsättning för jakt är att beskattningen är hållbar. För att beskattningen på ett område ska kunna dimensioneras rätt i förhållande till den lokala stammen och de mål för stamförvaltningen som fastställts för området behövs en uppfattning om stammens storlek, struktur och reproduktionsförmåga.

Hjortdjursmålen för de olika älgförvaltningsområdena är till för att uppnås, och utan en tillförlitlig stamuppskattning går det inte att följa upp hur de uppnås.

I mars, ungefär en månad efter jaktsäsongen för vitsvanshjort, publicerar Naturresursinstitutet (Luke) stamuppskattningar för både älg och vitsvanshjort. Det är starten på en process i flera steg, som inkluderar jaktvårdsföreningarnas beskattningsplanering, licensansökningen och viltcentralens licensprövning och som slutligen kulminerar i höstens hjortdjursjakt.

Under jakten samlar jägarna i sin tur in information om de lokala populationerna, och i slutet av säsongen rapporterar de sin uppskattning av återstående stam, varvid cykeln startar om på nytt.

Uppskattningsmetoderna har mycket gemensamt

I det stora hela är grundtanken bakom stamuppskattningarna för vitsvanshjort och älg den samma: olika typer av information som beskriver stammens storlek, struktur, reproduktion och dödlighet används och slås ihop till en sannolikhetsfördelning med hjälp av en metod som bygger på Bayesiansk statistik.

Den tillgängliga informationen baseras till stor del på uppgifter som samlats in av jägarna, men för stamuppskattningen behövs omfattande förädling av materialet med statistiska metoder.

För båda arternas stamuppskattning används stam- och fångstuppgifter från föregående jaktsäsong, uppskattad kalvproduktion och könsstruktur baserad på observationer under jakten, jaktföreningarnas uppskattningar av återstående stam, antalet krockar i proportion till trafikmängd samt uppskattningar av stammarna av stora rovdjur.

Några skillnader

Till modellen för uppskattning av älgstammen läggs också uppgifter från flyginventeringarna för de områden där sådana har gjorts.

Vid uppskattningen av vitsvansstammen modelleras minskningen orsakad av stora rovdjur utifrån lodjursstammen, medan varg- och björnstammen används för uppskattningen av älgstammen. Dessutom uppskattas övrig naturlig dödlighet hos älg, såsom sjukdomar och drunkningar, baserat på forskningslitteratur.

Observationsmaterialen om de båda arterna skiljer sig från varandra på så vis att jägarna i fråga om älg samlar in uppgifter om antal observationer i förhållande till jaktinsatsen, varvid observationerna kan användas förutom för modellering av stammens struktur och kalvproduktion också som indikator på älgtätheten.

Observationsmaterialet om vitsvanshjort används hittills endast för uppskattningen av kalvproduktionen, men informationen är viktig för stamuppskattningen. Det är viktigt att samla in och rapportera observationer som sker under vitsvansjakten, eftersom det är mycket svårt att uppskatta kalvproduktionen utan den informationen. Det här borde jägarna satsa mera på i framtiden.

Finland är indelat i 59 älgförvaltningsområden, och för vart och ett av dem görs en egen stamuppskattning. Det uppskattade antalet djur fördelas sedan mellan jaktvårdsföreningarna i älgförvaltningsområdet i enlighet med fördelningen av den återstående stammen som jaktvårdsföreningarnas jaktföreningar har rapporterat in i slutet av föregående jaktsäsong.

Lång tidsserie

I Naturresursinstitutets stamuppskattning produceras en tidsserie för älgstammens storlek och struktur från år 2000 fram till idag. Under den här tidsperioden har älgstammen i stort sett halverats.

Tidsserien för vitsvanshjort är kortare, eftersom stamuppskattningen inleddes först i mitten av 2010-talet. Till en början användes en enklare modell, men för tre år sedan förnyades stamuppskattningsmodellen. Samtidigt modellerades stammens utveckling retroaktivt med den nya metoden från och med år 2016.

Den nya stamuppskattningen kan ändra föregående års uppskattning

Under jaktsäsongen producerar jägarna ny information, som preciserar den aktuella uppfattningen om stammen. Förenklat kan man alltså konstatera att man idag har en bättre uppfattning om stammen för ett år sedan än vad man hade när den dåvarande stamuppskattningen publicerades.

Kontinuerlig utveckling

Båda stamuppskattningsmodellerna utvecklas hela tiden i ljuset av ny information och nya erfarenheter. Eftersom stamuppskattningarna är det viktigaste verktyget vid planeringen och bedömningen av hållbar jaktbeskattning arbetar Lukes forskare hela tiden för att ytterligare förbättra modellen.