Småkrypen i anlagda våtmarker lockar änder
Här i landet har vi insett att sjöfåglarna ligger illa till. Därför har hundratals våtmarker anlagts på olika håll för att stöda häckningen och öka jaktmöjligheterna. Våtmarkerna är idealiska miljöer för sjöfåglarna.
Vi har undersökt ett antal våtmarker som är anlagda med stöd av Forststyrelsens projekt för aktiv vård av viltets livsmiljöer, REAH. Syftet med våtmarkerna var att höja kvaliteten på sjöfåglarnas miljö och samtidigt stärka mångfalden i våtmarksnaturen. Fiskar ville vi ändå inte ha i våtmarkerna eftersom vi vet att sådana konkurrerar med änderna om födan.
Undersökningen omfattade 13 våtmarker i skog på olika håll i landet. De hade anlagts åren 2008 till 2009 och vi följde dem i tre-fyra år. Eftersom vi uttryckligen ville veta vilka faktorer som påverkar fåglarnas trivsel i våtmarkerna så studerade vi också hur de ryggradslösa djuren och växtligheten utvecklades. Vi fångade ryggradslösa småkryp i glasburkar med en tratt i öppningen och undersökte växtligheten längs linjer som löpte från stränderna ut mot mitten.
Änderna
I våtmarkerna förekom inalles sju olika änder. Knipor, krickor och gräsänder förekom i våtmarkerna runt om i landet, och vi såg kullar av alla tre. I de nordligaste våtmarkerna fanns ett fåtal hotade och sällsynta arter som vigg, stjärtand, salskrake och bläsand. Saarikko i Evois hade de största andtätheterna: där fanns drygt tio par och fler än sju kullar per strandkilometer.
Krickorna infann sig hastigt på olika översvämmade platser, som bäverdammar. Krickkullar fanns det mycket riktigt i samtliga anlagda våtmarker, och par i nästan alla. I augusti fanns det rätt mycket unga krickor på somliga ställen, som i Orastinsuo i Överijo och i Kirstinkorpi i Ikalis. På sådana platser finns det goda utsikter för jägare! Knippar och knipkullar såg vi i nästan alla våtmarker.
Gräsandspar förekom allmänt, men kullarna var färre. I de anlagda våtmarkerna i landets södra delar är gräsanden som känt den vanligaste anden.
Vadarna
Även vadarna uppskattar anlagda våtmarker. Vi observerade tio arter och i synnerhet i norr fanns det rätt många arter. Skogssnäppan var den klart vanligaste och förekom i samtliga våtmarker utom en, men i Rypyharju i norr såg vi grönbena i stället. Till de övriga vanliga vadarna hörde drillsnäppa, gluttsnäppa och enkelbeckasin.
Den stora våtmarken Läntinen Orastinsuo i norr var ett paradis för vadare; hela nio arter hittade vi där! Orastinsuo kommer dessutom på andra plats beträffande de ryggradslösa krypen. Dessutom observerade vi där det största antalet andarter.
Mycket att mumsa på
Avgörande för fåglarna var den furstliga tillgången på mat, det vill säga ryggradslösa småkryp. I de anlagda våtmarkerna var tillgången på småkryp den femdubbla och på sina håll den tiodubbla i jämförelse med genomsnittliga borealiska småsjöar. I det här avseendet påminner de anlagda fågelvattnen om bäverdammar.
Mängden ryggradslösa småkryp hade en särskilt stor inverkan på kulltätheten i fågelvattnen. Och därmed också på hur många flygga fåglar där finns i augusti, speciellt krickor. På vårarna fanns det särskilt många krickpar i våtmarkerna. Paren av de övriga arterna hade inte klämt ihop sig lika tätt. I våtmarkerna som har anlagts längst i söder i landet är det troligen de ryggradslösa krypen som gör att där finns så många gräsandspar.
Höjd vattennivå som viltvårdsmetod
De anlagda våtmarkernas popularitet bland änderna gör dem till en idealisk viltvårdsmetod. Med en fördämning går det att skapa miljöer där änder och flera vadare trivs. Den generösa tillgången på ryggradslösa kryp utgör nyckeln till våtmarkernas framgång. Det är i synnerhet de första översvämningsåren som är fantastiska eftersom det i början av våtmarkens utveckling finns gott om nedbrytningsbart organiskt material för de ryggradslösa.
Därför är det förnuftigt att göra våtmarkerna grunda så att de kan torrläggas emellanåt. Då uppstår där ny växtlighet som sedan bildar basen för en näringskedja för nedbrytare. Det är bättre att anlägga flera små våtmarker i stället för en stor. Då kan de torrläggas en i sänder för en säsong när produktionen efter fem till sju år börjar tappa farten.
Övervattenväxter som vass och kaveldun spelar ingen framträdande roll i de här våtmarkerna, men det är ändå förnuftigt att släppa fram även dem eftersom de ger skydd åt både ryggradslösa och andungar. En optimal våtmark har en strukturellt varierad strandvegetation för simänderna och öppet vatten för dykänderna. Fisklösheten är även den ett karaktäristiskt drag hos andvattnen.
Den tilltagande bristen på goda andmiljöer går delvis att kompensera med anlagda våtmarker. Våtmarksbyggandet hör också till det fåtal viltvårdsmetoder där en markägare eller en jaktförening kan förbättra den ekologiska bärkraften i sina jaktmarker.
