Ripstammarna och inventeringsmetoderna i Lappland

I skogsområdena uppskattas ripstammens storlek med vilttrianglar, men sedan 2008 inventerar vi med hönshundar i de öppna och halvöppna fjällandskapen. I båda fallen handlar det om linjetaxering, men det finns också grundläggande skillnader beträffande terrängen och analysprinciperna.

Ripans huvudsakliga utbredningsområde finns i de nordliga fjällen där det främst växer ris och lövträd, i synnerhet björk, och bara ställvis gles tallskog. Vi kan alltså säga att vi använder olika metoder för de olika ripstammarna.

Ripinventeringen med vilttrianglar

Där det växer skog uppskattar vi ripstammen med vilttrianglar som har en fast 60 meter bred inventeringszon. Inventeringen går till så, att tre inventerare avverkar triangeln på samma sätt varje år. Resultatet utgörs alltså av förhållandet mellan antalet ripor som flyger upp och inventeringszonens areal.

Tätheterna som vilttrianglarna ger ligger alltså aningen i underkant, men det viktigaste är att områdena och åren ska vara jämförbara. Hönshundar får inte användas vid triangelinventeringar eftersom det skulle rubba observerbarheten och göra resultaten mindre enhetliga och jämförbara. Dessutom kan det vara svårt att ha koll på hunden i den smala inventeringszonen. Inte heller skulle zonen bli ordentligt genomgången om inventerarna är färre än tre. Vi presenterar här de trianglar och resultat som ligger norr om polcirkeln.

Ripinventeringen med hönshund

Avståndsinventeringen med hönshund är utvecklad för de öppna tundra- och fjällmiljöerna i Norge och Sverige. Metoden är enhetlig och gemensam för fjällen i de tre länderna. Den utvecklades för att förbättra observerbarheten eftersom hunden också upptäcker ripor som löper undan, skrämda av människan.

En annan avgörande skillnad är att inventeringslinjen är flexibel för varje inventering. Vi utgår från att samtliga fåglar (flockar) flyger upp från mitten av inventeringszonen eller intill den, och att det här fenomenet försvagas med avståndet från mittlinjen. Inventerarna ska alltså kunna mäta det exakta avståndet från ripflockens mitt till inventeringslinjen och flockstorleken. Fördelningen av flockarnas avstånd kallas också observerbarhet, men i jämförelse med inventeringen med en fast inventeringszon bestäms avståndsmetodens zon av avstånden till flockobservationerna. Från avståndens fördelning härleder vi matematiskt den effektiva inventeringszonen som samtliga observationer ställs i relation till.

Antalet fåglar som hundarna stöter upp är alltså beroende av stammens storlek och flockstorleken (även kullstorleken), och hur långt från mittlinjen som ripflockarna observeras i genomsnitt varje år. Flockobservationernas avstånd från mittlinjen, alltså observerbarheten, och inventeringszonen uppvisar årliga variationer på tiotals meter. Det här beror bland annat på fåglarnas ålder, vädret, hundens rörelser och terrängen med flera faktorer.

Hönshundsmetoden och triangelmetoden har en tydlig arbetsfördelning sinsemellan eftersom de är anpassade till var sin del av ripstammen och respektive miljö. Observera att utmed vilttrianglarnas hela zon och längs mittlinjen i hönshundsmetoden antas sannolikheten för att flockarna ska bli observerade vara konstant.

Förändringarna hos ripstammen i finska fjällen, Finnmark och Skogslappland

I fjällen har riporna varierat från drygt två ripor per kvadratkilometer till drygt 20. Maximum har alltså varit tio gånger större än minimum!

I skogarna har riporna däremot varit stabilare, men klart färre. De har varierat från mindre än en per kvadratkilometer till drygt tre.

Skillnaden beskriver kvaliteten på livsmiljöerna ur ripans perspektiv; fjällen och tundran är således gynnsammare för ripan än skogen. I den senare miljön håller ripan främst till i öppna våtmarksmiljöer. Å andra sidan visar logaritmerna att variationerna är rätt enhetliga i hela materialet.