Forskaren Ilkka Koivisto på dåvarande Viltforskningsinstitutet framförde i början av 60-talet i flera artiklar sin oro för hållbarheten i jakten på skogshöns. Han lyfte fram en dittills oanvänd möjlighet; ringduvans värde som vilt. När Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet grundades år 1964 inleddes också den regelbundna statistikföringen över avskjutningen.

Under hela 60-talet var antalet fällda ringduvor mycket blygsamt, men började växa på 70-talet. Milstolpen 100 000 fällningar nåddes 1978 och 200 000-strecket passerades strax efter millennieskiftet. Under de senaste åren har avskjutningen under somliga år överskridit 300 000. Under de senaste decennierna har gräsanden legat i fällningstoppen på småviltssidan, avdelningen fåglar, men ringduvan passerade gräsanden året 2014 och tog ledningen för gott.

Ringduvan jagas i hela sitt utbredningsområde i vårt land, men den häckande stammen är mycket gles i Lappland och arten saknas norr om trädgränsen, vilket innebär att också avskjutningen är blygsam där. Den största avskjutningen finner vi i Österbotten (den genomsnittliga årliga avskjutningen åren 2017-2021 är nästan 40 000 duvor), i de södra delarna av Uleåborg (drygt 33 000 duvor) och i Satakunta (nästan 25 000 duvor).

Hur hållbar är jakten på ringduva?

För hundra år sedan sträckte sig ringduvans förekomstområde från sydkusten upp till Ule älvs insjösystem. Stammen uppgick till uppskattningsvis 100 000 par. Sedan dess har utbredningsområdet fortlöpande blivit större och når i detta nu upp till Sodankyläs breddgrad. Samtidigt har stammen blivit tre-fyra gånger större. Den kraftiga ökningen av beskattningen verkar inte ha hindrat duvstammens kraftiga tillväxt.

Ringduvans vårflyttning börjar i mitten av mars och fortsätter under hela april. Tidtabellen hänger självfallet på var någonstans i vårt avlånga land som duvorna befinner sig. Enligt observationerna som har gjorts på fågelstationerna vid kusten har flyttningen tidigarelagts med två veckor under det senaste halvseklet.

Ringduvans häckningsresultat är gott. Det påverkas av den långa häckningssäsongen, som har tidigarelagts eftersom duvorna numera inleder vårflyttningen tidigare. Om den första häckningen misslyckas tvekar inte duvan att börja om på nytt. Arten inleder häckningen i april eller senast i maj, nuförtiden ibland så tidigt som i mars. Makarna börjar bygga boet tillsammans, men när kullens två ägg är lagda (det andra ett dygn senare) och ruvningen har börjat så fortsätter maken hämta kvistar och honan flätar in dem i boet. Boet är till en början bräckligt, men blir klart robustare medan häckningen fortskrider.

Häckningen

Kullen består alltid av bara två ägg, men i stället blir det två kullar under sommarens lopp. Det kan till och med bli tre kullar om den första häckningen är tidig och både den och den andra lyckas. En häckningsomgång tar sju till åtta veckor. Att bygga boet och lägga äggen tar en knapp vecka, ruvningen tar två och en halv veckor, och ungarna blir flygga på fem veckor.

Om den första häckningen lyckas kan duvorna häcka en andra gång och till och med en tredje gång i samma bo. Duvparet slipper bygga ett nytt bo, vilket sparar tid, men å andra sidan bättrar de på sitt bo medan ruvningen pågår. Med tiden kan boet bli nästan lika stort som ett kråkbo!

Ringduvan är känd för att lätt överge boet om honan blir störd under ruvningen och flyr; äggen kan till och med trilla till marken. Paret ersätter det övergivna boet genom att hastigt bygga ett nytt och efter en knapp vecka lägger honan nya ägg. Om duvorna förlorar för mycket tid på misslyckade häckningar så blir det inget tredje försök.

Häckningssäsongen är lång och fortsätter ända till augusti-september. Duvorna har således gott om tid att producera åtminstone två kullar. Enligt undersökningen som Ilkka Koivisto 1959 publicerade i Suomen Riista blev 80 procent av de kläckta ungarna flygga.

Den jaktbara stammen på hösten

Alltså; om den häckande stammen är mindre än 400 000 par så finns det när jaktsäsongen börjar ungefär 750 000 vuxna duvor i terrängen. Om de har producerat fyra ungar under häckningen och om (matematiskt sett) 3,2 ungar har blivit flygga så har de 375 000 paren producerat 1 200 000 ungar.

Den jaktbara stammen skulle alltså uppgå till nästan två miljoner duvor och en avskjutning på 250 000 duvor skulle utgöra drygt 20 procent.

Ringduvan hör till de mest jagade viltarterna i Europa. Även i vårt land utgör jakten den främsta dödsorsaken bland duvorna – 95 procent av de kända dödsorsakerna är jaktrelaterade.

Urbaniseringen

I Centraleuropa har ringduvan häckat i städer sedan urminnes tider. Som en bidragande orsak har man betraktat det ofördelaktiga förhållandet mellan skogen (häckningsmiljön) och åkrarna (betesmiljön) för duvorna. Det är ont om lämpliga trädbestånd, i synnerhet som ringduvan helst häckar i kolonier tillsammans med ormvråk, brun glada och tornfalk som ger skydd mot kråkfåglar. Ett liknande system med beskydd hittar vi hos oss mellan skrattmåsar och änder.

Polacken Ludwik Tomiałojć undersökte ringduvornas häckning i parkerna i Wrocław. Duvornas bon fanns högt uppe i trädkronorna ända tills kråkorna började urbaniseras. Häckningsresultatet försämrades för duvparen som häckade högt uppe, så duvorna flyttade ner till ett par meters höjd, intill trottoarerna.

Häckningsresultatet blev klart bättre eftersom den mänskliga närvaron skyddade mot kråkorna.

Hos oss började ringduvan urbaniseras på 90-talet. Numera förekommer det allmänt på landsbygden att ringduvor häckar vid hus och i byar. Hur den nya livsmiljön inverkar på häckningsresultatet har ännu inte blivit undersökt hos oss, men det ser ut att fungera utmärkt i och vid bebyggelse. Erövringen av den nya livsmiljön som gynnar häckningen har stärkt den häckande stammen och därmed även den jaktbara stammen på hösten.

Jordbruket omvandlas

Utan tvivel har också omvandlingen av jordbruket gynnat ringduvan. Sedan mitten av 90-talet – under och före vår tid som EU-medlem – har markanvändningen inom jordbruket blivit effektivare, produktionsstrukturen har förändrats och odlingarna har blivit ensidigare. Effektiveringen av markanvändningen har konsekvenser för hur jordbruket organiseras, och storleken på skiftena ökar; med större skiften kan jordbruket drivas effektivare.

Omvandlingen av produktionsstrukturen visar sig i form av färre mjölkgårdar och nedläggningar i stor skala i södra Finland. Samtidigt har tyngdpunkten i jordbruket skiftat till spannmål. Den tilltagande ensidigheten i jordbruket har också inneburit en minskning av odling med växtföljd – allt oftare odlar man en och samma växt på samma skifte, ofta vårsäd. Här pågår dock en förändring genom EU:s nya stödprogramsperiod.

Ringduvan hör till de få häckande fågelarter som har gynnats av förändringarna. Den häckar i skog eller bebyggelse, och betar på åkrar. Åkrarna med vårsäd hör till de bästa betesmiljöerna för fröätare som lever på bland annat säd och ärter.

Enligt Naturresursinstitutets inventeringar av häckande fåglar i jordbruksmiljö åren 2001-2019 har duvstammen vuxit med koefficienten 1,5-2 gånger.

Jägare – notera detta

Det finns en etisk fråga knuten till duvjaktens hållbarhet. Jaktsäsongen börjar den 10 augusti, då en stor del av ringduvorna fortfarande häckar. I sin atlas över påträffade ringmärkta fåglar som utges av Naturhistoriska Centralmuseet lyfter Jari Valkama fram att fem procent av de ringduvsungar som ringmärktes i boet blev ringmärkta den 10 augusti eller senare. Om honorna blir fällda av jägare så överlever inte heller ungarna.

 

Skribenten Juha Tiainen är extern sakkunnig och specialforskare (emeritus) på Naturresursinstitutet.