Hur går det för kontaktpersonerna för de stora rovdjuren?

Vi ville veta hur kontaktpersonerna upplever sin syssla. Till uppskattandet av rovdjursstammarna hör flera faktorer som motiverar kontaktpersonerna.

Men responsen på uppskattningarna som Naturresursinstitutet (Luke) gör kan i vissa avseenden tolkas som en brist på förtroende. Kritiken mot uppskattningarna framfördes i de öppna svaren, men utöver bristen på förtroende visade svaren också att kontaktpersonerna är intresserade och engagerade.

Sysslan intresserar inte ungdomar

Rovdjurskontaktpersonerna blir allt äldre. 40 procent av de svarande var äldre än 61. Bara tre procent var yngre än 30 år.

Nästan en tredjedel av kontaktpersonerna har haft sysslan i mellan sex och tio år. Ungefär 10 procent av svararna var nya med högst två års erfarenhet av sysslan. Drygt 10 procent var väldigt erfarna med över 20 år i sysslan.

Nätverket täcker hela landet. Över hälften bor i glesbygd och en tredjedel i en tätort på landsbygden. Flest svar fick vi från viltcentralsregionerna i den sydöstra delen av landet, där det finns många rovdjurskontaktpersoner.

”Jag samlar mina observationer själv, ibland berättar byborna”

Kontaktpersonerna som svarade på enkäten granskar i genomsnitt 35 observationer om året. Mellan 71 och 80 procent av observationerna blir inskrivna i databasen Tassen.

Per år blir det för kontaktpersonerna i genomsnitt 51 timmar i terrängen och 429 kilometer körning med bil. Mängderna är avsevärda och berättar om ett stort engagemang. Samtidigt fungerar de här siffrorna som en bättre aktivitetsmätare än anteckningarna i tassen, där man ju inte ser allt övrigt arbete som hör till kontaktpersonens roll.

Det stora flertalet observationer gjordes av kontaktpersonerna själva och av jägare. Även viltkameror och jordbrukare, skogsbrukare och renskötare är informatörer av betydelse.

Mera växelverkan och kommunikation önskas

Rovdjurskontaktpersonerna önskar sig mera informationsutbyte och utbildning. Mest av allt önskade de sig ett aktivare och öppnare informationsutbyte med viltcentralen och Luke.

Bara tre procent tyckte att de får tillräckligt med respons på rovdjursläget i sitt område. Svararna önskade att responsen skulle skickas som Oma riista-meddelanden. Dessutom önskade de sig mera respons i samtalsform på tillställningar där representanter för viltcentralen och Luke är närvarande. Vi bör alltså fundera på när det räcker med att skicka information och när det behövs fysisk närvaro.

45 procent av svararna hade genomgått grundkursen på nätet för rovdjurskontaktpersoner. Svararna tyckte att kursen var bra även om innehållet och användarvänligheten borde vidareutvecklas.

Fortlöpande vidareutbildning och en grundlig introduktion skulle borga för att kunnandet räcker till. I enkätsvaren efterlystes mycket riktigt att viltcentralen och Luke skulle ordna mera utbildningar. Samtidigt underströks betydelsen av fördjupning på egen hand.

Bristfällig handledning och otillräcklig information leder lätt till missförstånd som kan upplevas som misstroende eller att sysslan nedvärderas.

Okänt nätverk skapar svårigheter

Till de största bekymren räknades bristen på uppskattning och information om hur rovdjuren vandrar. Rovdjurskontaktpersonerna är ändå väldigt engagerade trots att de upplever en brist på erkänsla.

Informationsinhämtningen försvåras av att så få känner till nätverket. För väldigt många finländare är nätverket fullkomligt obekant och situationen blir inte bättre av att kontaktuppgifterna är svåra att hitta. Att den stora allmänheten inte känner till nätverket av kontaktpersoner försvagar verksamheten. Nätverket behöver alltså marknadsföring och positiv synlighet.

En enorm resurs som ger resultat bara den får förtroende

Rovdjurskontaktpersonerna lägger ner mycket tid och krafter på att samla in observationer, som är viktiga för viltforskningen och viltförvaltningen. Det går att räkna ut ett pris i euro på arbetet, men kontaktpersonernas betydelse går djupare än så. Nätverkets aktivitet i lokalsamhället på landsbygden upprätthåller en uppdaterad bild av rovdjursläget och förutsättningarna för åtgärder, och bygger broar mellan intressegrupperna. På lokalplanet kan rovdjurskontaktpersonen vara en större auktoritet än viltmyndigheterna som ju befinner sig långt borta. Under sådana här omständigheter blir det ännu viktigare med samarbete.

För att dagens system ska fungera hänger det på hur väl viltförvaltningen förmår motsvara kontaktpersonernas förväntningar. Uppskattning och respekt ska förtjänas, och när det väl är gjort kan kontaktpersonerna jobba vidare och vara nöjda.