Hur fördelar sig hönsfågeljakten över säsongen?
Den andra delen av den här tredelade artikelserien handlar om hur hönsfågeljakten fördelar sig över jaktsäsongen.
Skogshönsen har under hela vår historia varit en viktig viltresurs. Jakten på dem har av tradition reglerats med fredningar när fåglarna fortplantar sig. Förr i tiden inledde man åtminstone i delar av landet skogshönsjakten på Bartolomeusdagen den 24 augusti eftersom dagen var en så kallad märkesdag i bondeåret då man skulle börja eller avsluta sysslor.
Så småningom, till exempel i 1898 års jaktförordning, fastställdes inledningen på skogshönsjakten till den 15 augusti. På den tiden pågick jakten på tjäderhönor och orrhönor till slutet av november medan tupparna och de övriga skogshönsen fick jagas till slutet av februari.
Skogshönssäsongen som åren 2018 och 2019 var längre än förut och i synnerhet januarijakten i år på tjädertuppar och orrtuppar har kallats historiska. Det här väcker också frågan om hur jakten fördelade sig över säsongen när jägarna hade tidsmässigt mera rörelseutrymme än förut.
Tillståndsjägarna fällde merparten av både tjädrarna (79 %) och orrarna (78 %) under den första jaktmånaden 10.9-9.10 i fjol. Under januarijakten på tjäder- och orrtuppar fälldes sammanlagt cirka 400 fåglar, av vilka nästan 200 var tjädrar och drygt 200 orrar. Det här utgjorde för tjädern cirka 6 % och för orren cirka 2 % av avskjutningen under hela jaktsäsongen i de här tillståndsområdena.
Jakten klart aktivast i början av säsongen
Det har inte tidigare gjorts någon landsomfattande utredning av hur hönsjakten fördelar sig över säsongen. För norra Finland finns uppgifter för hösten det goda fågelåret 2003, så vi vet att minst hälften av alla tjädrar, orrar och järpar som fälldes under den säsongen sköts redan under de första 21 jaktdagarna i september. För ripan sträckte sig säsongen jämntjock från september till en bit in i oktober.
En nyligen gjord undersökning visar att detta är en regel som fortfarande gäller (bild 2). Av tjädrarna som fälldes hösten 2018 sköts drygt 2/3 och av orrarna nästan ¾ under den första månaden (10.9–10.10). För järpen var den motsvarande andelen ännu större; drygt 4/5. För ripan är dock tendensen att avskjutningen koncentrerar sig till säsongens första månad inte lika tydlig som för de övriga arterna.
Sammanfattningsvis inföll tyngdpunkten för jakten i mellersta och övre Lappland hösten 2018 senare än längre söderut. Den förlängda tjäderjakten spelade in: den tre månader långa jaktsäsongen som i delar av mellersta och södra Lappland löpte från september till december avkastade i november-december (10.11–10.12) som mest sju procent av den totala avskjutningen i de här områdena.
För hönsfågelsäsongen 2019-2020 har vi sammanställda uppgifter om jaktens fördelning bara för Forststyrelsens tillståndsjägare (bild 1). Avskjutningsandelarna för tjäder och orre under den första jaktmånaden är nästan lika stora, drygt ¾. Intressant nog steg antalet tillståndsdygn under jakten i januari 2020 (20.1–31.1) till ungefär det tredubbla och antalet fällda tjädrar till drygt det dubbla i förhållande till den längre jaktperioden november-december som även den var vintrig (10.11–10.12).
Hur förklarar vi jaktens tidsmässiga fördelning?
Faktorerna som ligger bakom jaktens tidsmässiga fördelning har knappt alls blivit undersökta. Det säger sig självt att efter hand som jakten framskrider och fåglar blir fällda så minskar mängden fåglar i terrängen i motsvarande grad. Samtidigt blir dagarna och den effektiva jakttiden kortare, och förutsättningarna för byte blir sämre. De kvarvarande fåglarna blir kanske försiktigare, vilket gör det ännu svårare att fälla fler fåglar.
Dessutom börjar jakten på annat vilt, vilket påverkar jägarnas tidsanvändning. Det inträffar förändringar i omständigheterna för hönsjakten och jaktmetoderna, och om detta ska vi berätta mera i artikelseriens sista del i nästa nummer av tidningen Jägaren.
