Hur bedömer vi djurarternas tillstånd och varför?

I spalten Rakt på sak behandlar sakkunniga på Naturresursinstitutet (Luke) aktuella viltfrågor ur en vetenskaplig synvinkel.

Enligt nationella och internationella bestämmelser och avtal ska vi följa med hur djurarterna mår. De regelbundna nationella uppföljningarna lägger grunden för de internationella rapporterna.

Med återkommande uppskattningar av stammarna följer vi med djurbeståndet. Vi följer de jaktbara däggdjurens och fåglarnas stammar artvis eller med metoder som når flera arter på en gång, som triangelinventeringarna. Dessutom använder vi data om avskjutningen och den övriga mortaliteten.

Vi följer också med andra arter än de jaktbara. Strömmingen och skarpsillen följer vi med årliga ekolodningar och provtrålningar i Östersjön. Därefter kompletterar vi informationen med prover från de kommersiella fiskarnas fångster. Tillståndet för gös, sik och abborre uppskattar vi med prover ur fångsterna. Lax- och havsöringsstammarna följer vi främst genom undersökningar i och vid åar.

Bedömningen av graden av hot visar utdöenderisken

Det primära syftet med bedömningen av graden av hot är att få en så komplett och uppdaterad bild som möjligt av utdöenderisken för arterna som lever i vårt land och de pågående förändringarna.

Bedömningen av graden av hot handlar alltså om att förutse förändringar i arternas utbredning och förekomst utifrån tillgängliga data. Bedömningen som gjordes 2019 omfattade 58 däggdjursarter, av vilka åtta var hotade (13,8 %).

Den gynnsamma skyddsnivån

På europeisk nivå hör natur- och fågeldirektivet till de viktigaste bestämmelserna för naturskyddet. De gäller för de vilda djur- och växtarter, och naturtyper som EU anser vara viktiga. Medlemsländerna är skyldiga att vart sjätte år rapportera de listade arternas och livsmiljöernas tillstånd.

Det primära syftet med naturdirektivet är att bevara en gynnsam skyddsnivå för arterna eller om så skulle krävas, att återföra dem till sitt ursprungliga tillstånd. Av den pågående rapporten framgår bland annat att tillståndet för harren (bland fiskarterna) fortsätter att försämras. Dessutom fortsätter nedgången för oroväckande många vanliga fågelarter, som bofink och lövsångare.

Arterna utvecklas i olika riktningar. Utöver de stabila arterna finns det många arter som blir svagare, men å andra sidan finns det också arter som det går uppåt för. För många arter beror förändringarna i skyddsnivån delvis på kommissionens nya bedömningskriterier och delvis på exaktare data.

En djungel av termer och möjligheter till missförstånd

Graden av hot för en art och artens gynnsamma skyddsnivå bedöms i separata processer som ofta blir ihopblandade i diskussioner. Att en art är hotad är inte det samma som att den är sällsynt.

Syftet med att bedöma graden av hot är att identifiera och klassificera arter som riskerar att dö ut. Många hotade arter är också sällsynta, men också en vanligt förekommande art kan vara hotad. En talrik art med ett stort utbredningsområde hamnar på den röda listan om den har minskat med minst 30 procent under de tre senaste generationerna.

Kan en hotad art ändå ha en gynnsam skyddsnivå?

En arts hotklass och uppskattade skyddsnivå stämmer inte alltid överens. Den europeiska bävern klassades 2019 som livskraftig, men i den senaste direktivrapporten sänktes skyddsnivån från gynnsam till otillräcklig.

Försvagningen av skyddsnivån beror inte på att de europeiska bävrarna skulle ha blivit färre utan på att informationen har blivit bättre. Enligt en undersökning som publicerades 2020 har våra europeiska bävrar en låg genetisk mångfald. I dagsläget bromsar inflödet av gener från öster vår främling, den kanadensiska bävern, som finns i ett klart större antal och konkurrerar om samma resurser.

Bristen på överensstämmelse mellan de två observationssätten innebär skillnader i anvisningarna. Dessutom blir de även tidsmässigt i otakt med sexåriga cykler versus tioåriga.

Var används informationen och av vem?

Inventeringarna skapar ett dataunderlag för nationell och gränsöverskridande stamförvaltning, vilket inkluderar fastställandet av kvoter. Exempelvis fisket regleras med internationella avtal och nationell lagstiftning. Med regleringen säkrar vi fiskarnas fortplantning, skyddar hotade stammar, säkrar en hållbar avkastning och bevarar därmed också förutsättningarna för fisket. Den hållbara förvaltningen av viltstammarna följer samma principer.

Bedömningen av graden av hot ger samhället jämförbara data om vilka arter som det går bra för och vilka som det går illa för, och varför. Utifrån bedömningen kan samhällsdebatten söka lösningar för hur de skyddande åtgärderna ska planeras och prioriteras.

Genom naturdirektivrapporteringen berättar medlemsländerna vilka åtgärder de har vidtagit för arterna som är föremål för EU:s särskilda intresse och hur det går med arbetet att nå en gynnsam skyddsnivå. Med informationen kan vi både planera den nationella förvaltningen och med samma måttstock granska läget för ifrågavarande arter på EU-nivå.