Heta somrar och djup snö

När temperaturen har sjunkit från sommarens +20 °C till vinterns motsvarande köldgrader har vissa djurarter bytt landskap medan andra ligger i vinterdvala. Vissa har däremot fått tjock päls och ändrat sitt beteende enligt förhållandena. Till dem hör älgen.

Av våra klövdjursarter är älgen en av de bäst anpassade till snö och kyla: den har proportionellt mycket långa och kraftiga ben, och trycket på klövarna är jämförelsevis litet i förhållande till älgens storlek. Det här i kombination med den starka kroppsbyggnaden gör att den kan ta sig fram också i djup snö, samtidigt som den tjocka vinterpälsen håller värmen.

Vid stort snödjup strävar älgarna efter att minimera sina rörelser för att spara energi. Men hur mycket snö krävs för att det ska märkas på älgens rörelser? Tidigare har det endast funnits utländska forskningsuppgifter på detta, och de har inte grundat sig på aktiv GPS-uppföljning.

Snö och rörelse

När det GPS-material om älgar som tidigare presenterats i artikelserien förenades med Meteorologiska institutets snödjupsdata, kunde man undersöka hur älgarnas rörelser förändrades i samband med snöns ankomst.

Forskningsmaterialet utgjordes av 49 tjurar, 73 kvigor och 44 kor som kalvat olika år. Deras rörelser följdes upp under en hel vinter. Undersökningen gjordes i tre områden: Tavastland – Nyland, Kustösterbotten och Kajanaland – Södra Lappland.

Älgarnas rörelser började minska i relativt jämn takt när snötäcket lade sig. När snödjupet uppnådde cirka 30 – 40 cm orsakade ytterligare snö inte längre avsevärda förändringar. Djuren hade således gjort sina nödvändiga vandringar och hittat sina vinterbeten.

Älgarna rörde sig mera i det norra undersökningsområdet än i det södra, även när snödjupet i norr var närmare en meter; i de kargaste miljöerna måste älgarna söka föda inom ett större område. Det förekom inte avsevärda skillnader i rörelserna mellan kvigor, kor och tjurar, inte heller i fråga om hur de reagerade på snön.

Från en ytterlighet till en annan

Medan älgen har anpassat sig utmärkt till kylan, har den inte anpassat sig lika väl till värmen. Undersökningar visar att varmt vinterväder kan medföra fysiologiska biverkningar redan vid noll grader och sommartid redan vid temperaturer över +15 °C.

Sommarvärmens inverkan på älgens rörelser kunde undersökas den rekordheta sommaren 2010. Undersökningen gjordes på GPS-försedda älgar – sju tjurar och elva honor – på västkusten. Djurens rörelser förenades med Meteorologiska institutets väderdata under tiden för GPS-lokaliseringen samt med laserskanningsdata som illustrerar skogens struktur; hur och i hurdana skogar älgarna rörde sig under den hetaste perioden.

GPS-materialet visar tydligt att älgarna måste anpassa sin dygnsrytm i synnerhet när dagarna var som hetast. I värsta fall tillbringade de största delen av dygnet på samma plats och rörde på sig för att äta under den svalaste tiden på natten. När dagstemperaturen översteg + 20 °C, valde djuren också livsmiljön med större noggrannhet. Under heta dagar vilade de under stora, täta grenar, där de inte annars vistades, och på natten gjorde de korta besök i unga skogar och på öppna platser för att beta.

Älgarna sökte således skydd mot värme i skogarna, där temperaturen dagtid hölls på en uthärdlig nivå tack vare skuggan. Beteendet är normalt, men dess kraftfullhet och tydlighet under heta dagar visar att hettan är besvärlig för älgen. Valet av livsmiljö liksom även beteendet styrdes av situationens tvång, och inte av vad som i övrigt hade varit behagligast.

Älgen är kanske den av våra arter som är mest känslig för stigande temperaturer, både sommar och vinter. Framtiden utvisar hur vårt förändrade klimat påverkar älgen. Det är skäl att konstatera att medeltemperaturerna i Finland redan har ökat med över 2 °C under de senaste 200 åren – klart snabbare än jordens medeltemperatur. Det allt varmare och förändrade klimatets påverkan på djurarterna blir aktuella forskningsämnen.