Guldschakalen har anlänt till norra Norden

Schakalen som observerades i Rautavaara misstänktes tidigare vara den första här i landet, men den visade sig vara ”bara” den tredje. Så vitt vi vet har det gjorts bekräftade observationer av schakaler på åtta andra orter här i landet. Den senaste observationen gjordes i Ivalo i augusti.

Långa vandringar

Guldschakalen är en art som nyligen har invandrat till oss. Artens enhetliga utbredningsområde sträcker sig från sydöstra Asien till Centraleuropa. Att arten nu i rask takt utvidgar sitt utbredningsområde norrut kan bero på klimatuppvärmningen, men det är också tänkbart att vargstammens nedgång i sydöstra Europa har gjort livet lättare för schakalen och öppnar för en uppgång.

Ensamströvande schakaler har upptäckts så långt borta som vid den norska nordkusten. De nordligaste områdena där arten förökar sig ligger i Estland. Där föds merparten av kullarna vid västkusten, men några kullar har noterats längre österut, nära Peipussjön, och vid nordkusten, öster om Tallinn.

Troligen är de flesta schakaler som har observerats hos oss födda i Estland, men det är fullt möjligt att somliga av ”våra” schakaler har vandrat längre ifrån. Individen som dog i Sodankylä hade enligt den genetiska analysen vandrat ungefär 2 500 kilometer från sydöstra Europa.

För tre av de invandrade guldschakalerna (Sodankylä, Siikajoki, Ylivieska) känner vi till könet; samtliga är hanar.

Större än räven men mycket mindre än vargen

Till storleken är guldschakalen aningen tyngre än räven och tre-fyra gånger lättare än vargen, och har klart kortare ben. En vuxen individ väger mellan nio och tretton kilo. Arten är ursprungligen ett sydligt rovdjur, men den anpassar sig väl till kylan i norr. I Siikajoki verkar en och samma hane redan ha klarat av sin fjärde vinter.

Guldschakalen hör tillsammans med hunden och vargen till släktet Canis och kan korsa sig med både hund och varg. I Europa känner vi bara till en enda korsning mellan schakal och varg i naturen; i Kroatien 2010.

Vargarna tycks i regel jaga bort eller döda guldschakaler som gör intrång i reviret. I exempelvis Estland föder schakalen sina valpar enbart utanför vargrevir. Guldschakalens förhållande till vargen påminner om kojoten och vargen i Nordamerika. Där finns det färre kojoter i trakter med mycket varg, men mycket räv. Och tvärtom; när vargarna är få så ökar kojoterna medan rävarna blir färre.

Med bredd på menyn

Guldschakalen har stor bredd på menyn och i exempelvis Indien anses schakalen också fungera som en hälsopolis eftersom den gynnas av den bristfälliga avfallshanteringen.

Schakalen är dessutom ett aktivt rovdjur. Bytet består ofta av små däggdjur och på sommaren av fågelungar, men i par och i familjegrupper kan schakalen ge sig också på små hjortdjur, i synnerhet deras ungar.

Däremot vet vi ingenting om vad en ensamströvande individ i vårt land äter eller hur den beter sig. Schakalen i Siikajoki har besökt utfodringar för rådjur och vi vet att en individ som höll till i mellersta Lappland tog vara på fiskar som fiskare i Lokka hade ratat.

Vad schakalen kan leda till

Ännu är det för tidigt att uttala sig om vilka eventuella fördelar och nackdelar som de invandrande schakalerna kan tänkas innebära. I vårt land är arten tills vidare inget mer än en exotisk sällsynthet.

I Estland har man noterat den nyttigheten, att schakalen dödar en stor mängd mårdhundar som den påträffar i sitt revir.

Om arten utgör ett hot mot jakthundar är ännu omöjligt att säga eftersom den litteratur som finns inte nämner mer än enstaka korsningar med hund. För en jakthund som är mindre än en finsk spets kan till och med en ensamströvande schakal tänkas utgöra en fara, men i dagsläget är hotet rent teoretiskt.

En fredad nykomling

Guldschakalens ställning i lagstiftningen varierar från land till land. Till vårt land har arten anlänt på egna ben och är därför i dagsläget skyddad enligt naturvårdslagen. Det har föreslagits att arten ska överföras till jaktlagen och till en början fortsätta att vara fredad, men om arten skulle öka och behov uppstå, så går det att inom jaktlagens ramar ingripa.

I Estland klassas guldschakalen som ett småvilt utan någon kvot för jakten. Arten har fortplantat sig i Estland sedan 2012. Det nuvarande beståndet uppgår till 20-25 par, men var aningen större för fem år sedan. Hos vår sydliga granne fälls det varje år några tiotal schakaler.

Hur många schakaler?

Bekräftandet av en schakalobservation bygger vanligen på en bild. Observationerna som har gjorts i vårt land finner du i tabellen nedan, men utifrån dem är det omöjligt att uppskatta hur många separata individer som det handlar om. I vintras fanns det två individer i Norra Österbotten (Siikajoki och Ylivieska). I Enare lär en schakal ha blivit observerad på vintern, och i augusti fastnade en schakal på bild i Ivalo, tagen med mobilen. Utöver de ovannämnda tre schakalerna finns det sannolikt också andra individer som har rört sig här under det senaste året, men bekräftade observationer har vi bara av dessa tre.

Schakalerna är rätt lätta att upptäcka eftersom gärna ylar på natten och när snön ligger djup är de beroende av att människan ordnar maten.

Folk har undrat varför våra schakaler håller till i norr i stället för i landets mildare sydliga ända. En tänkbar förklaring kan vara att schakalerna som rundar Finska viken stöter på Sankt Petersburg, och när de rundar den här metropolen kommer de till Aunusnäset mellan sjöarna Ladoga och Onega, och den vägen hamnar de uppe i höjd med Kajanaland. Dessutom är vår vargstam störst i sydväst, så där finns knappast plats för några schakaler.

Artikelförfattarna tackar å det varmaste för schakalobservationerna och hoppas på fler observationer under de kommande åren.