Fältharens tid

I motsats till vad somliga källor påstår så finns det inga bevis för att fältharen skulle ha förekommit i vårt land tidigare, men försvann, kanske för att klimatet blev svalare. Samtliga fynd som arkeologerna har gjort är efter skogshare. Inte heller finns det några skriftliga uppgifter om att arten skulle ha förekommit här.

Det här kommer som en överraskning eftersom rapphönan, som lever i samma miljö, är känd i vårt land redan på 1600-talet. Rapphönan överlevde de kyliga perioderna i vår historia och nådde ända upp till polcirkeln innan arten kollapsade efter krigen.

Fältharen däremot har inte förekommit någon annanstans i Nordeuropa. Den svenska naturforskaren Carl von Linné, som skapade klassificeringen av växter och djur, kände inte till fältharen. Detta trots att han namngav inte bara skogsharen utan dessutom en hel skara sydliga djur, däribland guldschakalen!

Fältharen har förekommit i Syd- och Centraleuropa, och är där den ursprungliga påskharen i de folkliga traditionerna.

I motsats till skogsharen, som bildar (med undantag för ett par underarter) ett genetiskt rätt enhetligt område från Västeuropa till Japan, är fälthararna väldigt olika på olika håll i Europa. Fälthararna i vårt land, som hör till den östliga stammen, är bastantare och avviker till pälskvaliteten och arvsanlagen från de centraleuropeiska fälthararna.

Av en okänd anledning var det de östliga fälthararna som började breda ut sig. På 1850-talet löpte artens utbredning från bottnen av Finska viken mot sydost, strax norr om Moskva och följde floden Volga till Kaspiska havets norra strand. Den första fältharen som fälldes i storfurstendömet Finland sköts i Kexholm 1861. Arten gick då ännu under benämningen saksanjänis, efter benämningen i de svenskspråkiga djurböckerna; tysk hare.

När arten etablerade sig i Karelen blev det också vanligare att på finska kalla den rusakko eller rusakkojänis. Namnet är ett direkt lån från ryskan (русака – rusaka) och hänvisar alltså inte djurets bruna (ruskea) färg. Eftersom arten rörde sig i en annan miljö än skogsharen började man också på finska använda namnet peltojänis, men benämningen blev aldrig etablerad och har i regel förekommit enbart som ett binamn (rusakko eller peltojänis). I början av invandringen till Finland kallades arten också i folkmun ryssänjänis, alltså rysshare.

Utsättningar ökade utbredningshastigheten

Fältharens invandring till Finland fick extra skjuts av ryska adelsmäns jaktintresse där det ingick att föda upp fältharar i hägn för jakterna. Vi känner till att furst Naryškin på 1880-talet hade ett hägn med hundratals fältharar vid Tali station nordost om Viborg. Utsläppta harar som undkom jägarna bidrog uppenbarligen till att stärka harstammen på Näset.

På 1920-talet hade fälthararna spritt sig från sydost till linjen Strömfors-Lappträsk-Orimattila-Hollola-Asikkala-Sysmä-Hartola-Kangasniemi-Pieksämäki medan nordgränsen för utbredningen gick i höjd med Libelits och Korpiselkä.

I västra Finland dök de första fälthararna upp med mänsklig hjälp. Den första utsättningen skedde uppenbarligen oavsiktligt av de kända industrimännen, bröderna Rosenlew. Till sina jaktmarker i Kauvatsa, på gränsen mellan Satakunta och Birkaland, införde de 125 skogsharar, och bland dem fanns sex fältharar. De här individerna var uppenbart pigga på att föröka sig; det blev i rask takt vanligt med fältharar kring Kumo älv och österut ända till Siuro i Nokia.

Vid ungefär samma tid, året 1914, skaffade chokladfabrikanten och jakthundsentusiasten Karl Fazer med tågtransport från Ryssland 27 fältharar till sina marker i Jokioinen. Enligt en samtidsskildring gick det väldigt bra för hararna:

”…och nu vimlar det av dem icke allenast här, utan löpa harar utmed fälten även i andra socknar, miltals härifrån. De äro friska och företagsamma krabater, fälthararna. Kom inte sedan och säg att det icke skulle vara mödan värt att utöka våra viltbestånd!” (Kalle Rikala, Metsästys ja Kalastus 2/1925).

De hägnuppfödda fälthararnas livskraft i naturen illustreras utmärkt av en med Fazers öronmärke märkt individ som fälldes 1924 i Loppi. Eftersom den sista märkta fältharen släpptes i Jokioinen 1916 så måste djuret ha varit minst åtta år gammalt. Historien förtäljer dock inte om öronlapparna på fältharen liknade logon på dagens chokladplattor.

Familjen Rosenlew satte också ut fältharar i Harvila gårds marker, och det Åbobaserade Tapio-sällskapet gjorde likadant i Egentliga Finland, men om de här utsättningarna är det svårt att hitta närmare information.

Kurs norrut

På 1930-talet mötte fälthararna som bredde ut sig österifrån sina släktingar som hade satts ut i väster. Arten ökade i hela södra Finland och stabiliserade sig sedan för decennier utmed linjen Uleåborg-Idensalmi-Joensuu.

Fältharen är skapt för stäppartad terräng och milt klimat, och utbredningen begränsas därför främst av hur länge snön ligger och skogstäckets enhetlighet. Fältharens tassar är inga snöskor och den kan inte som skogsharen tillgodogöra sig näringsfattigt ris på vintern. Däremot har den pågående klimatuppvärmningen gynnat fältharen och har förskjutit utbredningsområdet hundratals kilometer norrut på bara tre decennier.

Arten är numera etablerad i Havslappland och enstaka observationer vid utfodringar har gjorts så långt norrut som i Enontekis och Sodankylä. I Lappland är dock övervintringen beroende av mänsklig hjälp.

Av någon orsak verkar fältharens utbredning i Sverige gå långsammare än i Finland. Där härstammar fältharen från utsättningar som gjordes i slutet av 1800-talet och de här hararna representerar den centraleuropeiska stammen, som genetiskt avviker från den finska. Det ska bli intressant att se vad som händer när de båda stammarna så småningom möter varandra!

Skogsharen – trängd och undanträngd

När fälthararna blir fler i en trakt så leder det nästan undantagslöst till att skogshararna blir färre. Fenomenet går igen i Irland, Alperna och de övriga nordiska länderna. Medan fältharen gynnas av klimatuppvärmningen så innebär den kortare tiden med snötäcke en ökad vinterdödlighet för skogsharen. På mörk barmark är haren i sin vita päls utsatt för rovdjur. Inte heller är snöskorna till samma nytta vid flykt som på mjuk snö.

Men klimatförändringen är inte den enda förklarande faktorn. Även om skogsharen i praktiken har försvunnit från fastlandet i sydväst, så är arten fortsättningsvis stark på Åland och i den sydvästra skärgården. Förklaringen verkar helt enkelt vara den, att fältharen inte förekommer i skärgården.

Fältharen och skogsharen föredrar olika livsmiljöer, men förmår leva parallellt om landskapet bildar en mosaik av fält och stora skogar. I öppna miljöer verkar fältharen ändå tränga ut skogsharen. Det handlar uppenbarligen ändå inte om konkurrens om födan eftersom arterna har olika matvanor på vintern, och på sommaren råder det inte någon brist på föda. Aggressiv konkurrens är inte heller någonting typiskt för hardjur, och om sådan förekommer så hamnar inte skogsharen automatiskt i underläge för att den är mindre. Gjorda observationer visar att en skogshare kan sjasa iväg en fälthare från en utfodringsplats.

Asymmetriska korsningar

Skogsharen och fältharen kan para sig med varandra och få åtminstone delvis fortplantningsduglig avkomma. Korsningarna kan återkorsa sig med renrasiga harar, men det sker asymmetriskt. Praktiskt taget alla fältharar här i landet har i generna tecken på korsningar hos tidigare generationer, men hos skogshararna syns knappt någonsin något fälthare-DNA.

Den första generationen korsningar är mellanformer, men det är väldigt svårt att identifiera sådana, i synnerhet på sommaren. Fältharen visar stora variationer i utseendet, och i synnerhet unga individer och honor kan vara väldigt lika en skogshare.

På samma sätt är en återkorsad fälthare omöjlig att skilja från renrasiga fältharar. Nästan alla harar som jägare har misstänkt vara korsningar och som vi har undersökt har visat sig vara renrasiga fältharar eller skogsharar som byter päls.

Hos den första korsningsgenerationen är topparna på den rostbruna vinterpälsen vita, i synnerhet på sidorna och kinderna. Buken kan vara väldigt vit. På ryggen och sidorna kan det finnas långa svarta spretande strån, som på en fälthare.

Som en anpassning till vintern kan vinterpälsen på en finländsk fälthare vara väldigt ljus; det går alltså inte att enbart bedöma utifrån färgen. Säkrare kännetecken än färgen får vi genom att jämföra formen på taggutskotten på ryggraden och längden på svansen. Fältharen har 16 kotor i svansen medan skogsharen har 13 och en korsning 14 eller 15 kotor.

Genomanalyserna öppnar artens biologi och historia

Vår forskargrupp har sammanställt exakta kontrollgener, kromosom för kromosom, från en fälthare från Libelits och en skogshare från Ilomants. Dessa ingår i ett paneuropeiskt forskningsprojekt. Kontrollgenerna representerar ett slags standard för artens DNA och gör det lättare för forskarna att använda genominformationen.

Genmaterialet har bland annat visat att det naturliga urvalet gynnar vissa från skogsharen ärvda gener hos vår inhemska fälthare. Det här pekar på att korsningar med skogshare skulle kunna hjälpa fältharen att anpassa sig till förhållandena i vårt land.

Gynnar korsningarna enbart fältharen?

Även om vi ofta påträffar gener av skogshare hos fältharar så verkar första generationens korsningar vara sällsynta. Av bortåt 500 analyser av hela genomet hos harar så var bara tre individer korsningar i första generationen. En smula överraskande så var modern hos samtliga tre en fälthare och fadern en skogshare, trots att raka skogsharelinjer på mödernet förekommer hos ungefär var tionde inhemsk fälthare. Två av proverna kommer från Joensuu (men från olika år) och ett från Sverige, så det handlar alltså inte om harar i samma kull.

Enligt ännu opublicerade resultat hos vår forskargrupp verkar det tänkbart att korsningshanarna skulle vara ofertila medan korsningshonorna främst skulle para sig med fältharehanar. Det här skulle innebära att skogsharen går på minus för varje blandrasavkomma, vilket skulle kunna tänkas förklara varför skogsharen trängs undan när fältharen breder ut sig.

De genetiska undersökningarna visar också att det i vår inhemska fältharestam inte finns några genetiska eller regionala skillnader – korsningarna undantagna. Det här indikerar att fälthararna som sattes ut i västra Finland hörde till samma stam som fälthararna som spred sig österifrån. Observationen kommer inte som någon överraskning eftersom det på ånglokens tid inte var mödan värt att transportera djur längre än nödvändigt. Rosenlews fältharar kom uppenbarligen från en trakt mellan Sankt Petersburg och Moskva. Varifrån Fazer hämtade sina fältharar känner vi inte närmare till, men de ryska harförmedlarna hade knappast något större utbud.

I jämförelse med skogsharen förekommer det färre genetiska variationer hos våra fältharar, vilket är typiskt för en population som leder sitt ursprung till en fåtalig grupp.

Hare som hare?

Skogsharen minskar inte rätlinjigt eftersom enstaka år med mycket ungar kan lyfta populationer, åtminstone lokalt. Dessutom förmår inte fältharen erövra snörika trakter med mycket skog, varför sådana även framledes förblir kungariken för skogsharen.

En avsiktlig decimering av fälthararna skulle inte heller påverka skogsharens levnadsförhållanden på lång sikt. Det går framåt för fältharen eftersom miljöförändringarna gynnar den. Om scenarierna hos dagens klimatmodeller blir verklighet så kommer skogsharens utbredning att fortsätta sin reträtt norrut mot skogrikare trakter.

Här ska vi notera, att trots att skogsharen efter den senaste istiden ersattes av andra hararter, bland annat på den iberiska halvön, så lyckades den – i brist på konkurrens – anpassa sig till det mildare klimatet på bland annat Irland och i södra Skandinavien. De här underarterna, kända som irländsk hare (Lepus timidus hibernicus) och mohare (L. t. sylvaticus), har grå vinterpäls.

Framledes vore det väldigt viktigt att hindra fältharen från att sprida sig till den sydvästra skärgården och Åland, där det ser ut att utvecklas en lokalt anpassad population av skogsharar.

Fältharen är ingen främmande art

Även om fältharen har fått ett handtag av oss människor så har den i stort sett brett ut sig för egen maskin och är numera att betrakta som en fullkomligt inhemsk art. Fältharen är ett vilt som är intressant att jaga, större än skogsharen och smakar enligt många också bättre.

Även om arten är svårjagad för en drivande hund så går det säkert att anpassa jaktformen efter fältharen. I sina bästa stunder är jakten efter fälthare med drivande hund en spännande jaktform med högt tempo som ofta kröns med framgång. Jaktformen har ett drygt sekel på nacken, så vi lyfter på hatten för alla dem som aktivt ägnar sig åt den!

Skribenten är professor i molekylärbiologi och genetik vid Östra Finlands universitet.