Den anpassningsbara minken är en grym fiende

Minken inporterades på 1920-talet till vårt land för pälsuppfödning. Individer rymde från farmerna och arten började sprida sig från västkusten till de övriga delarna av landet. Sedan 30-talet har hundratals minkar släppts ut i naturen på den ryska sidan och somliga vandrade uppenbarligen till lämpliga livsmiljöer i östra Finland och Lappland. Senast på 80-talet var hela vårt land erövrat.

Minken är ett litet, nordligt universalrovdjur som förökar sig effektivt; honan föder kullar om tre till sju ungar. Arten jagar framgångsrikt både på land och i vatten; ett framgångsrecept för erövringen av ett land som vårt! Eventuellt underlättades erövringen av att uttrarna var fåtaliga före 80-talet, i synnerhet i landets södra delar.

Uppskattningen av antalet minkar bygger numera på resultaten från vilttrianglarna och antalet fällningar. Ingetdera ger dock några exakta siffror på det faktiska antalet minkar här i landet.

Vad äter minken?

Minkens matvanor har undersökts i vårt land, i synnerhet i skärgården. Minken lever huvudsakligen på fisk, sorkar och fåglar. Som universalrovdjur kan den smidigt flexa mellan menyerna vid brist på någon byteskategori. Vintertid står inga fåglar på menyn medan det på sommaren och för somliga individer kan handla om stora mängder. På 90-talet var ejdern ett betydande bytesdjur för minkarna i skärgården, men sedan dess har ejderns roll för minkens kosthållning minskat.

Fisken utgör en stapelvara i minkens diet året om. I synnerhet abborren, som i skärgården utgör den vanligaste matfisken. Det finns dock avsevärda individuella skillnader i matvanorna. För hanar, som ju inte har ungar att ta hand om, är det lättare att fånga energirik föda som sorkar.

Skadlig för mångfalden

Åbo universitet driver ett mångårigt forskningsprojekt om skärgårdsminkarnas konsekvenser, som inleddes med en undersökning av fågelfaunan i början av 00-talet. Minkarna eliminerades i två provområden medan de fick husera som förut i två andra områden. Elimineringen hade positiva effekter, i synnerhet för vigg, svärta och roskarl. De små fågelarterna hade den tydligaste nyttan av elimineringen.

Elimineringen av skärgårdsminkar påverkar också sorkbestånden. I de minkbefriade områdena förökade sig sorkarna med en avsevärd hastighet. Detta visade sig dock enbart efter år med rikliga regn när sorkarna, befriade från minkens ok, hade föda och honorna kunde fortplanta sig utan begränsningar. Motsvarande ökning kunde inte observeras i områdena där minkarna fortsättningsvis jagade.

Minkarnas inverkan på groddjuren i skärgården var tudelad. För de vanliga grodorna noterades en märkbar ökning först sju år efter att minkelimineringen hade inletts. Fördröjningen beror på grodornas fördröjda fortplantning i skärgårdens karga förhållanden.

Paddorna påverkades däremot inte av minkens predation. De producerar ett illasmakande hudsekret som sannolikt avskräcker minken.

Exemplet med grodorna visar att det kan förekomma avsevärda fördröjningar i återhämtningen från predationen.

Toppredatorerna återvände – vad gör minken?

Skärgårdsprojektet undersökte också förhållandet mellan olika rovdjur. Forskarna önskade klarhet i havsörnens eventuella inverkan på minken. Undersökningen fokuserade särskilt på minkhonorna; några fångades och försågs med sändarhalsband.

När havsörnsobservationerna blev fler noterade forskarna att minkarna simmade mindre. Slutsatsen var att minkhonorna måste anpassa sig till risken att hamna i örnarnas klor. Aktiviteterna i dagsljus, för att inte tala om simmandet, måste begränsas. Som helhet betraktat verkar havsörnen försämra minkarnas möjligheter att förflytta sig mellan öar.

Även uttern har återvänt med kraft till skärgården. Under det tvååriga Sotkaprojektet gjordes talrika bekräftade observationer av utter, även långt ute i Skärgårdshavet. Vad vet vi då om utterns och minkens samexistens i skärgården och på fastlandet? Tyvärr nästan ingenting. Svenska och engelska undersökningar indikerar att utterns återkomst skulle tränga ut minken. Å andra sidan har vi noterat att minken kan leva jämsides med uttern genom att undvka den. I dagsläget, där vi jobbar för att utrota den skadliga minken, finns det ett skriande behov av klarhet i frågan.