Dyrgripar eller järnskrot?
När en jägare börjar bli gammal gör han eller hon klokt i ta sig en kritisk titt i vapenskåpet. Är det dyrgripar eller järnskrot som jag lämnar efter mig till arvingarna?
När värdet på vapensamlingen kommer på tal hör man emellanåt sägas att järn alltid behåller sitt värde, men tyvärr håller antagandet inte längre streck. En betydande del av innehållet i ett typiskt finländskt vapenskåp har förlorat sitt pengamässiga värde. Bössorna har på sin höjd bara bruksvärdet kvar. Och även det kan vara väldigt lågt; vilket man känner igen på att ägaren har ersatt bössan med en ny för samma ändamål som känns trevligare att hålla i händerna på jakt.
Så länge som det är ägaren till vapnen som fattar besluten så utgör de ännu inget bekymmer, men för arvingarna kan de bli det.
artikeln fortsätter
Som en bomb i famnen
När en jägare har avrest till de sälla jaktmarkerna så övergår hans vapensamling till dödsboet. Bland arvingarna kan det finnas någon som förstår sig på vapen och då löser sig problemen innan de ens har uppstått. Om arvingarna dessutom kan samsas sinsemellan så skaffar de sig licenser för gevären och det hela ordnar sig.
Men sådana här lösningar blir nuförtiden allt sällsyntare. Det händer allt oftare att arvingarna inte har någon vapenkunskap och måste ta reda på vad de ska göra med gevären. De kontaktar polisen och affärer i branschen, och till och med redaktioner för jakttidningar för att få ett grepp om bomben som har landat i famnen på dem.
Besvikelsen blir sedan enorm om farfars eller mormors fina gevär visar sig vara för värdelösa för att kunna säljas.
Ärlighet och förutseende
Även om ens egna vapen skulle upplevas som väldigt viktiga och vara laddade med minnen från oräkneliga jakter så kan deras värde mätt i pengar vara hjärtskärande ynkligt – rentav obefintligt! Alltså är det förnuftigt att på förhand upplysa de blivande arvingarna om hur det förhåller sig.
Likaså är det förnuftigt att berätta om det i skåpet finns gevär som faktiskt är värdefulla, så att arvingarna kan begära ett rättvisande pris för dem. Också det värdefulla geväret måste bli sålt i skyndsam ordning. Om inte morfar eller farfar har talat om för dem vad bössan är värd så hänger det i hög grad på turen om arvingarna ska få ett skäligt pris för den.
Ett bra och till och med rekommendabelt sätt, om det finns många gevär och ingen av arvingarna är intresserad, är att skriva upp uppgifterna om gevären och deras uppskattade värde. Om jägaren brukar anlita någon särskild vapenhandlare är det förnuftigt att bifoga dennes kontaktuppgifter och en uppmaning att föra gevären dit för försäljning. För gevären som saknar värde i pengar är det klokt att ge klara anvisningar om att de ska föras till polisen och destrueras.
Det allra förnuftigaste är förstås att jägaren sköter saken själv medan han ännu lever.
De skrotfärdiga knallpåkarna fraktas till polisen medan de överflödiga men försäljningsdugliga går till försäljning. Det här minimerar antalet gevär som arvingarna får ta hand om.
Varför har gevären förlorat sitt värde?
Beträffande hagelgevären beror det största raset i värde på dagens krav att bössan ska gå att ladda med stålhagelpatroner. En vapenhandlare tackar nej till en standardbössa med ett 12/70-patronläge och fasta choker eftersom ingen längre köper sådana.
Det höga priset på vapentillstånd har haft en klart dämpande effekt på anskaffningarna. Eftersom tillståndet kostar över hundra euro så satsar jägarna allt oftare på ett modernt kvalitetsgevär. Den bakomliggande tanken är förstås att minimera risken för att behöva komplettera geväret och betala för en licens till.
Ett tredje och självklart skäl är att också vapnen utvecklas. Den moderna jägaren vill ha ett nytt eller nästan nytt gevär av väderbeständigt material som har gängor för ljuddämpare, i en modern kaliber och så vidare.
Ett fjärde skäl är obalansen mellan tillgång och efterfrågan. När vapnen som ägs av jägarkårens stora åldersklasser kommer ut på återförsäljarmarknaden kommer utbudet att överstiga efterfrågan med råge; många bruksvapen som just nu har ett försäljningsvärde kommer att bli svårsålda.
– Enligt statistik från 2023 äger finländarna i ålderssegmentet 71 år och äldre ungefär 351 000 skjutvapen. Av dessa är cirka 85 000 personer 81 år eller äldre. De ålderstigna jägarnas skjutvapen syns också i Polisstyrelsens vapenförvaltning som i fjol skrotade rekordmånga vapen; hela 23 444 stycken. För tio år sedan, 2014, skrotades 7 265 vapen. Mer än 90 procent av de skrotade skjutvapnen kommer från dödsbon, kommenterar överinspektör Jussi Kytösaari på Polisstyrelsen apropå dagsläget.
