Vi behöver älghundar för regleringen av älgstammen!

Jakthundsorganisationerna i Norra Savolax och Finlands Jägarförbunds distrikt Norra Savolax publicerade nyligen ett uttalande med rubriken ”Förstörelsen av en finsk folklig tradition”. I uttalandet framför skribenterna sin allvarliga oro för att vargstammens tillväxt ska hota den traditionella inhemska jakten med hund. I uttalandet hänvisar skribenterna bland annat till grundlagen och de rättigheter som där stadgas.

Rättigheterna som är fastställda i grundlagen torde gälla också för jägarna och jaktkulturen.

I finansutskottets budgetbetänkande för 2020 som riksdagen har godkänt fastslås under punkten för ersättning av skador orsakade av rovdjur bland annat att utskottet dessutom ska lyfta fram jakten som bedrivs med hund och att hunden spelar en viktig roll i den finska jaktkulturen och i synnerhet för förvaltningen av hjortdjursstammarna. Den här jaktkulturen ska vi kunna bevara och bedriva även framledes.

Oron för regleringen av älgstammen är tveklöst verklig. Åldersfördelningen i älgjaktlagen är redan nu sådan, att det inte går att minska på älgarna i tillräckligt hög grad med drevjakt. Om vi dessutom skådar fem till tio år framåt i tiden så kommer situationen sannolikt att bli avsevärt sämre.

Älgjakten bedrivs nuförtiden nästan enbart med älghund och det är väldigt svårt att föreställa sig något annat beaktansvärt alternativ för älgjaktens framtid i stora delar av vårt land. Jag har ofta hört älghundsjägare säga att det inte är någon idé att föda upp en ny älghund eftersom man ständigt får vara rädd för att förlora hunden. Dessutom har mången jägare med älghund insett att om han inte har egen hund att jaga med så är han inte intresserad av att delta i älgjakter.

I höst kommer situationen att bli ännu svårare eftersom Naturresursinstitutet har meddelat att bevakningen med halsband inte kommer att pågå under jakten.

Finlands viltcentral deltar inte i skapandet av viltpolitiken utan arbetar enbart med att verkställa den politik som har fastställts av regeringen och riksdagen. Icke desto mindre är det skäl att lyfta fram den här synnerligen allvarliga oron för regleringen av älgarna om det visar sig omöjligt att förvalta vargstammen förnuftigt.

Högsta förvaltningsdomstolens ställningstagande till den stamvårdande jakten på varg kan få avsevärda konsekvenser också för förvaltningen av älgstammen!