”Överklagarnas” och diskuterarnas land
Runt om i vårt land har det grundats föreningar som ägnar sig åt att överklaga licensbeslut som handlar om jakt. För att en förening ska tolkas som en regional aktör verkar det räcka med att ange hemorten när den grundas, så föreningen kan uppträda som en lokal aktör även om de som överklagar aldrig skulle ha satt sin fot på orten.
För området med mycket vitsvanshjort beviljades en dispens som tillåter användning av belysning och nattsikten för att höja effekten i jakten. Naturligtvis skulle dispensen överklagas.
Är det månntro för enkelt här i vårt land att överklaga? Om den som överklagar förlorar så debiteras i förvaltningsdomstolen en avgift på blygsamma 260 euro och i högsta förvaltningsdomstolen bara 510 euro. Den som överklagar behöver inte betala några ersättningar för de besvär och kostnader som han eller hon orsakar eftersom Århusavtalet ställer personen i en specialställning i naturskyddsfrågor. I övriga rättsfall kan den som överklagar bli skyldig att betala ersättningar – även stora sådana.
Den som bor vid gränsen mellan Sverige och Finland kommer oundvikligen att jämföra beslut på vardera sidan av gränsen.
Den svenska riksdagen har fastställt den gynnsamma skyddsnivån för vargen till 300 och därför kommer man i vinter för andra gången att tillåta stamvårdande vargjakt. Hos oss funderar man i två år på ett lämpligt förslag till skyddsnivå att lägga fram för beslutsfattarna. Nu verkar ett sådant förslag äntligen vara på gång.
Den nya svenska jaktförordningen tillåter skyddsjakt vid odlingar. Det är tillåtet att på en oskördad åker skjuta en individ i en flock på fler än fem fåglar. Skyddsjakten omfattar arterna sångsvan, trana, vitkindad gås, kanadagås, sädgås och grågås. För storskarv gäller särskilda villkor för skyddsjakten. Hur ser det då ut här hos oss?
Det har alltid hävdats att svenskarna bara diskuterar utan att komma till beslut. Har kulturen nu blivit tvärtom, så att svenskarna fattar beslut medan finländarna diskuterar?
