Hot bör inte automatiskt innebära jaktförbud

Den här sommaren vann ett medborgarinitiativ för jaktförbud för hotade arter understöd.

Men vi behöver inga kategoriska fredningar på lagnivå eftersom jord- och skogsbruksministeriet kan förbjuda eller begränsa jakten genom förordningar, både smidigare och exaktare.

Ministeriet har med förordningar förbjudit eller begränsat jakten på bland annat brunand, småskrake, sädgås, grågås, alfågel, ejder och ripa. För skogshönsen fastställs jakttiderna och jaktförbuden utifrån triangelinventeringarna.

Ett lagstadgat förbud som automatiskt utlöses av IUCN:s, den internationella naturvårdsunionens, bedömning av en arts hotstatus går emot organisationens egna direktiv. Orsaken till att en art klassas som hotad kan vara någon annan än jakt, vilket innebär att automatiska förbud inte nödvändigtvis träffar rätt. Ett kommersiellt utnyttjande av en art kan, om det regleras väl, bidra till att skydda en art.

Järpen utgör ett varnande exempel på initiativ som inte fungerar. 2019 klassades arten som hotad.  Det här byggde främst på en tidsserie som upphörde 2018 och inkluderade bottenåren 2016-2017 i artens inventerings­historia. Tack vare en god produktion av ungar återhämtade sig järpen, men är fortsättningsvis hotad. Det är således fullkomligt obefogat med ett totalt jaktförbud.

Bedömningarna görs i stor utsträckning av frivilliga grupper av naturvänner. Ministeriets och viltcentralens experter har inte tillåtits delta i den såkallade fågelarbetsgruppens arbete. Det innebär att bästa expertis och objektivitetsprincipen för förvaltningen, det vill säga att bedömningen är adekvat och opartisk, inte kan garanteras.

Därför bör besluten om skyddsåtgärder vara en uppgift för det demokratiska systemet, det vill säga för myndigheterna och den offentliga förvaltningen.