En gång jägare, alltid jägare
Jag började jaga för 40 år sedan. Det berättar i alla fall min första vapenlicens. Under de första åren strövade jag omkring i skogarna efter småvilt, mest i Rääkkylä i min egen förenings marker. Senare jagade jag också änder i Liperi. Efter det falnade jaktintresset, men jag fortsatte ändå betala jaktvårdsavgiften, så min jägarexamen inte skulle löpa ut, tänkte jag.
Jakten gick i stå för ett drygt decennium. I fjol beslöt jag mig ändå för att skaffa ett älggevär med tillhörande tillstånd. Det blev en intressant process – anskaffningstillståndet drog ut på tiden i bortåt två månader på grund av pandemin. Eftersom det hade gått så lång tid sedan föregående gevärsköp ingick en intervju hos polisen i processen. Där gick vi igenom min livssituation, från privatlivet till jobbet och nyttjandet av rusmedel. Till slut blev tillståndet beviljat och jag fann ett lämpligt gevär.
Vad har då förändrats under decenniernas gång? Kartsystemen för jägare har tagit ett digitalt jättesprång. Mest imponerad blev jag av älgjaktlagets effektiva användning av hundpejlar och appar för kommunikationerna. Jaktkamraterna, som hade erfarenhet av jobbet med hundar, kunde räkna ut vartåt älgarna skulle bege sig, och (med en lätt överdrift) älgens kön och vikt med tio kilos noggrannhet.
En annan förändring var hur drastiskt landskapet hade vuxit igen kring de nordkarelska byarna. Avverkningar och planteringar som hade vuxit upp till yngre gallringsskogar hade format om landskapet så, att jag också på gamla bekanta ställen från förr måste stanna och se efter var jag egentligen befann mig.
Drevjakten på älg och vaktjakten på hjort var nya upplevelser för mig. Kamraternas jaktkunnande imponerade på mig som nybörjare. Dreven startade som planerat, linjerna hölls raka och jakten leddes med fast och säker hand. För vaktjakten fick jag av Ilari Pirttilä goda råd som ledde till en lyckad fällning.
Rovdjuren och regleringen av dem är ett ämne som jägarna ofta pratar om. På Naturresursinstitutet har jag haft tillgång till det väldiga uppföljningsmaterialet och maskineriet för informationsinhämtningen. Bakom en stor del av materialet finns en väldig skara frivilliga materialproducenter, det vill säga i det här fallet jägare. Informationen om stammarna som tas fram måste ha täckning och vara korrekt. Det går inte att lappa luckor i datan med matematiska modeller. När vi sedan ska fatta beslut om jaktkvoter och jakttider måste vi också ta hänsyn till regleringen på nationell nivå och EU-nivå.
Efter min jakthöst kan jag rekommendera er som har pausat jagandet att återuppta intresset. Jaktens värld har förändrats, men en sak är sig lik. Den som rör sig i skogen som jägare ser och hör mycket mer än den som bara promenerar.
