Älgjaktens salt

I föregående nummer av tidningen frågade sig Arto Määttä i sin artikel varför älgjakten inte lockar. Han lyfte fram älgjaktens tudelning och behandlade svårigheterna med att göra jakten intressant. Artikeln fick mig att fundera på problemen kring älgjakten och vad vi kan göra för att hålla intresset uppe även i framtiden.

Ett skäl till varför älgjakten inte intresserar är, som jag ser det, svårigheten att bli insläppt i någon jaktförening. Älgjakten har blivit en alltför förgubbad jaktform och föreningsmedlemmarna håller alltför hårt i kraven. Om du inte äger skog eller mark eller bor i byn så är det svårt för dig som utböling att bli insläppt. Det vill säga att föreningen har blivit en sluten krets. Man vågar inte ta in nya medlemmar trots att det vore förnuftigt att vara öppen och tänka på framtiden.

Naturligtvis ska vi respektera gamla traditioner som har funnits i evärdeliga tider, men världen förändras och jakten med den. Nya medlemmar och verksamhetssätt är salt för jaktformen och garanterar älgjaktens kontinuitet.

Määttä nämner arrangemangen, jaktens gång och effektiviteten som faktorer som bidrar till att göra älgjakten intressant, men också älgbeståndets storlek inverkar. Om stammen är liten så krävs det tid och ansträngning för att fälla några få älgar. Om älgbeståndet är livskraftigt blir det lättare att göra observationer, kartlägga områden och planera jakter. Och lättare för hunden att hitta älgar.

I min egen förening försöker vi vara effektiva för att älgjakten inte ska dra ut över hela hösten. När hundföraren startar från andra sidan av jaktområdet så kör drevkarlarna flera drev mot passkyttarna. När nya personer visar intresse för älgjakten tar vi gärna emot dem och undervisar dem under höstens lopp och ger dem erfarenheter. Med ett avslappnat men samtidigt snärtigt grepp har alla trevligt och jakten blir omväxlande.

När drevkarlarna, passkyttarna och hundförarna samarbetar upplever vi framgångar och njuter av vår höstliga veckoslutshobby som sammanför jägare i alla åldrar!