Vili lär sig gott uppförande

Husfolket har lärt känna hans personlighet, vilket inte alltid har avlöpt alldeles problemfritt. Innebörden av ordet ”busig” i lynnesbeskrivningen för settern har också klarnat för den nya ägaren.

Den engelska settern är till lynnet mycket aktiv och viltorienterad. Dessutom är den tillgiven och sällskaplig. Som ny ägare kan jag helhjärtat skriva under de här lynnesdragen i rasbeskrivningen. Vilis hela valpdom har varit en fartfylld och givande tid. Här hemma har vi gått igenom en hel rad med punkter på listan. På punkten rumsrenhet har vi mött både framgångar och motgångar. Fortfarande händer det en olycka emellanåt. I synnerhet om kvällsrastningen har blivit hastig.

Den engelska settern är slank till utseende och kroppsbyggnad. Någon risk för extrakilon finns inte heller eftersom Vili rör sig aktivt och äter med måtta. Men godbitarna på människornas middagsbord har trots det fått honom att sträcka på nosen för att nå dem. Ett par gånger har vi gillrat en fälla för honom genom att med flit lämna kvar oemotståndligt doftande godbitar på bordet, men till hans stora besvikelse har husse alltid dykt upp precis när godbiten nästan varit bärgad. Dag för dag och vecka för vecka har Vilis uppförande blivit bättre och han artar sig till en exemplarisk familjehund.

Lydnad för en konstnärsnatur

All emellanåt har jag frågat mig vem som uppfostrar vem. Är det jag som utbildar Vili eller han som utbildar mig? Tålamod har i alla fall denna min lilla setterhane lärt sin husse, alltså mig. Settern har ett känsligt lynne. Utbildningen ska skötas med positiv uppmuntran, vilket jag i det stora hela också har lyckats med.

Positiv förstärkning handlar om att belöna hunden när den gör rätt. Vili har varit rätt snabb med att lära sig nya saker, åtminstone i teorin. De korta lektionerna har tidvis varit dagliga, men emellanåt har det gått ett par veckor utan någon egentlig hundskola. Men vi har förstås levt ihop varje dag med händelser av alla de slag.

Vili har lärt sig ”plats”, vilket betyder att stanna och sätta sig. Och sitta stilla. På jakt (när den dagen kommer) ska han stanna när fågeln vi jagar flyger upp. Inkallning har vi tränat med två korta visslingar och kommandot ”hit”, och med handtecken. Under valptiden fungerade bägge kommandona utmärkt, men sedan kom puberteten och all världens lockande dofter. Blodet svallade på Vili när han till slut hittade viltet.

Hittar både fågel och hjort

Under hösten har vi övat grundläggande lydnad och vardagsliv. Lite lätt har vi också övat sök och rört oss mot vinden i terrängen. Vilis första upplevelse av en stubbåker var komisk. Han lyfte på benen när stråna stack i tassarna. Efter den första chocken kom söket ändå i gång och när han hittade de första lärkorna förmådde inte stubben längre hejda hans framfart. Han ser ut att bli en fågelhund med schwung i söket!

När vi begav oss ut i terrängen visste jag att Vili skulle hitta vilt förr eller senare, och så gick det ju också. På det första försöket hittade Vili en fasankull vid en åkerkant. Fåglarna störtade upp, den ena efter den andra, när valpen rumsterade i snåren. Nosen fungerade, men bromsarna saknades. Men Vilis första fågelkontakt var ändå en minnesvärd stund för både honom och mig. Själv gjorde jag ingenting när fåglarna flög upp. Kallade bara in hunden när situationen var över. Men i huvudet på min lilla setter skulle säkerligen dagens händelser fortsätta att rulla. Och jo, på kvällen spelades scenerna upp också i husses minne.

Sökutbildningen fortsatte i skogen och syftet var att hitta morkullor. Det brakade till rätt nära oss och Vili rusade iväg mot ljudet. Det var tre vitsvanshjortar och det överraskade mig att Vili var så intresserad av dem. Det blev inget skall, men han följde efter dem ett stycke. På stående fot beslöt jag att gömma mig för Vili. När han återvände blev han tvungen att leta efter husse och jag hoppades att det skulle avskräcka honom från fortsatt hjortintresse. Återstår att se hur det går! Men intresset för klövdjur har uppenbarat sig också senare.

Tålamod och apportövningar

Vi inledde apportövningarna som en lek med en tennisboll för att därefter övergå till en dummy och en djupfryst ripa. Numera tappar inte Vili längre ripan, men han har en lång väg kvar till en riktig apport. För kommande jakter är apporteringen någonting som en fågelhund måste kunna, så vi filar vidare på den. Till en början gör vi det som en lek, och både nu och längre fram med en positiv belöning när han gör rätt. Arbetet underlättas av att Vili gärna tar emot godbitar och beröm. För svaga prestationer har jag visat en sur min och låtsats morra.

På jakt måste apporteringen vara effektiv och ge resultat. Det ska bli intressant att se vilken nivå på apporten som Vili kommer att nå. Rent generellt anses det att apporten inte är den engelska setterns starka sida.

När Vili för andra gången och på egen hand hittade fasanerna hade han börjat förstå vad det handlade om. Mitt i det fartfyllda söket hejdade han sig och blev vackert stående i fem sekunder. Därefter en explosiv stöt och så for Vili iväg efter fåglarna så det stänkte om honom. Scenen upprepade sig strax därpå. Inget fel på jaktlusten eller nosen! Jag beslöt att åka till en fasanuppfödare med Vili och låta honom nosa på fåglar i lugn och ro.