Västra Finland

I den här artikelserien behandlar vi jaktens särdrag och den artrika viltfaunan på olika håll i vårt land.

Västra Finland är den artrikaste viltboden i landet. Mångfalden i naturen skapar livsmiljöer för en lång rad med viltarter. Ejderskären i Skärgårdshavet, de frodiga vitsvansmarkerna i Sydvästra Finland, rapphönsfälten i Sydösterbotten, de österbottniska orrmossarna och skogsrensmarkerna i Suomenselkä. Även vargen, som under de senaste decennierna har etablerat sig på allvar i västra Finland, hör till landsdelens fauna. Jakten arrangeras typiskt som sällskapsjakt med flera hundar.

Rådjuret är talrikt i synnerhet på västkusten. Honan, geten, får ofta så mycket som tre kid och fortplantar sig alltså effektivt. Vårjakten på råbock är en populär jaktform där jägarna ofta smyger med studsare och handkikare kring ängar och spanar efter bockar.

Skogsvildrenens population i Suomenselkä är den största i landet. Enligt flygräkningarna finns det i detta nu cirka 2 000 skogsrenar i området. Årligen fälls ungefär 15 skogsrenar. Genom projektet Skogsvildren LIFE har skogsrenar återutsatts i nationalparkerna Seitseminen och Lauhanvuori. Syftet är att återinföra arten i det ursprungliga förekomstområdet.

Bäver finns det två arter av i Västra Finland: europeisk och kanadensisk. Den ursprungliga europeiska bävern förekommer främst i Satakunta. Jakten på denna är licensbelagd medan den främmande kanadensiska bävern får jagas fritt under jakttiden. Det finns 3 700-5 000 europeiska bävrar här i landet och 10 000-19 000 kanadensiska.

Mufflonfåret kommer ursprungligen från öarna i Medelhavet, men har satts ut på bland annat Hättö i Ingå och Säbbskär utanför Björneborg. Baggen har ståtliga krumhorn. Den årlig avskjutningen uppgår till några få får.

Dovhjorten är i likhet med vitsvanshjorten en importerad art. Den har utsatts i bland annat Hyvinge, Ingå och Pargas. I exempelvis Sastmola finns det redan en jaktbar vildlevande stam. Under den senaste säsongen fälldes cirka 200 dovhjortar, merdelen av dem i Västnyland.

Vargen började efter millenieskiftet sprida sig till Västra Finland från sina mera traditionella marker i öster. Mot slutet av 10-talet flyttade vargstammens tyngdpunkt västerut. Vitsvanshjorten utgör en bidragande orsak till detta och utgör i Västra Finland en betydande del av vargens föda.

Sjöfåglarna utgör ett fint tillskott till viltfaunan, i synnerhet på västkusten. Somliga arter har dock minskat, så jakten på dem har begränsats. Den traditionella jakten på alfågel och guding har dock kunnat fortsätta i begränsad omfattning.

Sälar finns det två arter av i våra havsområden. Gråsälen är den vanligare av de två och det finns ungefär 40 000 i Östersjön. Östersjövikaren förekommer främst i Bottenviken och beståndet uppskattas till drygt 13 000. Under föregående säsong fälldes cirka 230 gråsälar och 310 vikare.

Vitsvanshjorten är det viktigaste viltet i västra Finland. Den handfull individer som på 30-talet infördes från Staterna har vuxit till en stam på mer än 100 000 individer. Under den senaste säsongen fälldes nästan 70 000 hjortar medan det år 2000 sköts ”bara” 13 600 vitsvanshjortar. Stammen är starkast i sydväst och där bygger verksamheten i jaktföreningarna i hög grad på vitsvansjakten.

Mårdhunden och minken är skadliga främmande arter som plundrar fågelbon och äter äggen och ungarna. Båda rovdjuren simmar mycket långa sträckor och vållar därför stor förödelse, i synnerhet på öarna och skären i Skärgårdshavet. I detta nu pågår bland annat det stort upplagda Sotka-projektet för att decimera rovdjuren i fågelvattnen.