Stadsjakt
Det kan komma som en överraskning att det också inom och i utkanterna av stadsbebyggelse kan finnas viltpopulationer – även täta sådana – som också jagas.
Jakt är någonting som inte enbart bedrivs i glesbygden. I själva verket finns det flera viltarter som trivs bättre i jordbruksområden. Även vår inhemska älgstam började sin uppgång i människans fotspår när stora kalhyggen följdes av stora planteringar.
Jakten i utkanten av bebyggelse och ibland till och med i grönområden inuti bebyggelsen avviker i mångt och mycket från jakten på längre håll från bebyggelsen. Trots de speciella omständigheterna kan jägarna ändå på sina håll njuta av jakten i fulla drag. I bästa fall kan den urbana jägaren cykla till sina närmaste jaktmarker!
Den urbana jaktens särdrag
Under jakten ska jägaren vara särskilt uppmärksam på säkerhetsaspekterna. Oavsett vapnet ska han eller hon tänka på kulfång och säkra skjutsektorer. I tät bebyggelse blir de här begränsningarna ännu snävare och avvikelser från dem leder nästan garanterat till vådliga situationer.
I bebyggelse rör sig med största sannolikhet också andra personer medan jakten pågår, vilket betyder att jaktföreningen och varje enskild jägare måste ta hänsyn till dem och anpassa sig efter realiteterna även om jakten skulle vara ett likvärdigt sätt att använda området.
I praktiken fungerar hänsynstagandet till medmänniskorna bäst om jägarna planerar jakttiderna väl och använder sunt förnuft. Även om det fällande skottet skulle vara korrekt avlossat inom sektorn och sektorn vara riskfri så kan ljudet skrämma andra som rör sig i närheten. Ett öga för spelet och ett vänligt och sansat uppträdande leder till ett smidigt och positivt resultat för samtliga parter. Det är inte ovanligt att icke-jägare uppskattar jägarnas insatser och värdesätter den rena närmaten.
Jaktmetoderna
Den genomsnittliga storleken på de urbana och jaktdugliga områdena är ofta klart mindre än vanliga jaktföreningars jaktmarker. Kanske korsas områdena av livligt trafikerade vägar. Dessutom kan viltet hålla till i väldigt små grönområden mitt i bebyggelsen. Ur säkerhetssynpunkt är vaktjakt ofta lättare att organisera och bedriva även om det i somliga områden tidvis kan vara motiverat med drevjakt.
Planeringen av jakten måste göras synnerligen omsorgsfullt. Placeringen av lockande foder ska ta hänsyn till livligt trafikerade vägar. Jägarna ska fundera på var det är lämpligt att släppa hunden, planera drevriktningarna och placera passen väldigt exakt. Om hunden lämnar jaktområdet innebär det beklagligt ofta en förhöjd risk för att den blir påkörd.
Med vilka vapen?
Det går att jaga i urbana områden med samtliga typer av jaktvapen bara jägarna tar hänsyn till kulfånget, skjutsektorerna och eventuella ljudolägenheter. Självfallet måste jaktlagens krav på minst 150 meters avstånd till bebodda hus uppfyllas.
Om skottljudet inte utgör något problem så är hagelgeväret ett utmärkt val eftersom det är lätt att använda och haglen har kort räckvidd. I tätare bebyggelse med risk för att skrämma folk är det dock ofta bättre med en studsare med ljuddämpare eller en jaktbåge. För en jaktbåge är den farliga zonen ett intet jämfört med en studsare. Skyttet ger inte upphov till något märkbart buller eller stör dem som bor intill.
För studsare gäller att valet av kaliber och kula avgör effekten på viltet. Viltköttet är värdefullt, men ibland är det bättre att inträngningen är behärskad och att viltets flyktväg efter skottet kan uppskattas på förhand.
Varför jaga i urbana områden?
I flera av våra större städer bedriv jaktföreningen på orten jakt både inuti staden och i stadens utkanter. Ett av de mest kända exemplen torde vara decimeringen av citykaninerna i Helsingfors i början av 00-talet, vilket gjordes med bågjakt. Men också rådjur, fältharar och små rovdjur håller gärna till i städer, koloniträdgårdar, plantskolor, stadsparker och radhusområden.
På sina håll är det väldigt viktigt att jaga de här djuren, påverka deras vägval och matplatser, och följa med dem. Populationer som håller till vid livligt trafikerade vägar innebär ju som känt förhöjda risker för olyckor i trafiken.
Vaktjakt i Esbo
Ivår jaktförening som finns i Esbo bedrivs jakten på egen hand huvudsakligen som vaktjakt. För ändamålet håller sig föreningen med ett dussin olika pass – somliga i öppna jakttorn, några på en stege lutad mot ett träd och vissa på marken i kanten av någon avsidesåker. Här en självupplevd upplevelse:
– Jag kollade bokningsläget för passen i vår kalender och valde ett ledigt som jag gillade. Innan jag åkte till passet anmälde jag mig till polisen för den händelse att någon friluftsperson skulle bli skrämd av den jaktklädda figuren med pilbåge. Polisen håller sig uppdaterad om vilka som jagar i området och kan hantera och följa upp eventuella anmälningar på rätt sätt.
Jag åker till jaktområdet, stiger ur bilen och hälsar på ett par personer som är ute och promenerar med hunden. Med den ena växlar jag några vänliga ord om mängden rådjur här i trakten och promenerar sedan lugnt till passet. Efter hand som det skymmer glesnar friluftsfolket och det blir tyst och stilla. Det är ungefär 300 meter till närmsta väg och ringvägen brusar svagt i bakgrunden. Ingen ödemarkskänsla precis, men trots det börjar jaktens spänning stiga.
När kvällen har börjat blåna anländer ett ungt rådjur till mitt pass. Hon betar här och där medan hon strövar. Hon styr stegen till slickstenen och stannar emellanåt för att spana och lyssna. Hon är van vid den här miljön och ljuden, och låter sig inte skrämmas av paret som kvällspromenerar på andra sidan ängen. Rådjuret dröjer en stund för att vara säker på saken och fortsätter mot slickstenen. När hon ställer sig lämpligt spänner jag bågen och skickar iväg pilen. Efter 30 meters flykt stupar rådjuret på ängen. Jag rapporterar jakten till föreningsmedlemmarna och rotar fram draglinan från ryggsäcken.
Det är nästan mörkt när jag når bilen. Jag lägger rådjuret i pulkan i bakluckan, lägger en filt över och kör till slaktskjulet. Jag passar inte rådjuret vid det här passet och lämnar inälvorna i terrängen utan hänger hellre upp det i slaktskjulet och gör jobbet där. Jag tar vara på levern och hjärtat och destruerar det som inte kan användas. Det vimlar av mårdhundar här i trakten, men dem lockar vi hellre med bete. Det väcker inte lika mycket avsmak hos friluftsfolket som passningsrester kan göra.
Den här jakten kan inte jämföras med ett vildmarksäventyr eller landskapen med orörd natur i norr, men den inbringade icke desto mindre prima kött till frysen och middagsbordet, och gav mig tillfälle att koppla av från dagens bekymmer och låta tankarna vandra.
