I januari följde jag två gånger med Krista på toppjakt. Båda gångerna skidade vi ungefär sex kilometer i det snöiga landskapet kring Rovaniemi. På den första jakten var vädret milt och det slaskade på eftermiddagen. Men trots det så fanns det snö och skidföret var gott. På den andra jakten, i slutet av januari, var vädret vackert och kvicksilvret låg på minus sju grader. Efter veckor med snöfall var snötäcket djupt och som bomull upp till knäna, vilket gjorde skidandet en smula besvärligt. I år fanns det alltså mindre snö än under tidigare år. 

Vi skidade ute på ett kalhygge när vi på ungefär 160 meters håll upptäckte orrtuppar uppe i en björk. Strax därpå flög orrarna iväg så vi följde efter dem. Vi fann dem två-trehundra meter längre fram, mitt ute på en uttorkad sjö där orrarna brukar spela på hösten. På den här andra skidturen hittade vi bland annat spår i snön och tjäderspillning. Även om båda skidfärderna var en upplevelse så kammade vi noll på båda.

Utrustningen väldigt viktig

Utrustningen, som ska vara förstklassig, utgör en väsentlig del av toppjakten, men allt behöver inte vara eget. Det är en god idé att först låna av bekanta, i synnerhet för att prova ut grejer. Jag hade inte haft behov av någon snödräkt innan, så jag lånade en innan jag köpte en egen. Jag hade på mig överdelen av en gammal armésnödräkt och byxor från ett annat set. En snödräkt passar fint som kamouflage utanpå en varm overall. 

Det finns några alternativa sätt att ta sig fram i snön. För ett par år sedan fick jag i födelsedagspresent ett par glidsnöskor. Dem använder jag gärna, både i djup snö och på upptrampade stigar. Till glidsnöskorna använder jag lånade teleskopstavar som det går enkelt att justera längden på efter snödjupet och sin egen längd 

Som vapen använder jag en studsare i kalibern .308 med ett kikarsikte som förstorar 4,5 gånger. Det är samma gevär som jag jagar med både i älgskogen och på fågeljakt med en finsk spets. Geväret är inskjutet på ungefär 75 meter, vilket oftast räcker till för älg eller när jag smyger på fågel. På toppjakterna märkte jag ändå att avstånden är mycket längre, så det skulle behövas en inskjutning för längre avstånd. Likaså borde kikarsiktet vara kraftigare. 

Fortsätter gärna med toppjakt

Sammanfattningsvis så gillade jag jakterna med Krista och lärde mig mycket nytt. Toppjakten är en lugn, men samtidigt aktiv jaktform som också jägare utan hund kan börja ägna sig åt med låg ingångströskel. Att skida i sin egen takt i ett vackert vinterlandskap utgör utmärkt nyttomotion och är givande, oavsett om det blir någon fällning eller inte. Tack vare spår och spillning går det på vintern fint att följa med djurlivet. 

Efter att ha hört jakthistorier av Krista och andra bekanta inser jag att toppjakten också är en krävande jaktform som kräver träning, kunnande och tålamod. Jag ser fram emot nästa toppjaktssäsong och nya möjligheter att lyckas. 

För kommande jakter ska jag förbereda mig genom att skjuta in geväret på längre håll och äntligen skaffa ett kikarsikte med mera styrka. Med mera erfarenhet och fintrimning av utrustningen kan även jag förhoppningsvis bli en mästare på toppjakt!