På nya äventyr i morfars fotspår

Med min morfar Paavo Timonen och hunden Riku lärde jag mig det täta samarbetet mellan hund och ägare, och upplevde mina första jakter och fällningar. Morfar Paavo hade jagat sedan ungdomen, först ensam och sedan med en hund eller ett sällskap.  Han hade upplevt förändringarna i vår jaktkultur och delade gärna med sig av sina jakthistorier från svunna decennier.  

Jag som älskade att vara hos mormor och morfar lärde mig redan som barn att naturen var viktig och skulle respekteras. Jag följde gärna med morfar på jakt och någonstans på vägen övergick äventyrslusten i en vilja att lära sig. Moffa åtog sig att lära mig allt som han i sin ungdom hade lärt sig av andra jägare. Mina första jakter med morfar hängde jag förstås med på utan gevär eller ryggsäck. Jag skrev jägarexamen som fjortonåring och när jag hade fyllt femton ansökte jag om parallellicens för ett hagelgevär. 

Mina bästa lärare: morfar och Riku

När jag var åtta år gammal hämtade morfar hem en ny jaktkamrat, den finska spetsen Riku. Jag har alltid älskat djur, men först längre fram i livet insåg jag hur mycket hunden betydde för jägaren. Morfars och Rikus samarbete var en fröjd att skåda. Men det milda och skojiga rumsterandet innehöll både disciplin och beröm. På jakterna med dem lärde jag mig mycket nytt; både tålamod och samförstånd. 

När jag blev äldre började jag ströva längre turer med Riku, också på egen hand.  Morfar lämnade mig och Riku en bit ifrån målet och körde ensam vidare dit och väntade på mig vid brasan. På de här expeditionerna lärde jag mig att lita på mig själv och orientera ensam med en hund. Hösten 2022 sköt jag min första fågel för Rikus skall och min första tanke var att nu måste jag ringa till moffa!

Det blev tyst och ensamt vid brasan 

Morfar somnade in sent i oktober i fjol. Då insåg jag hur mycket en annan människas glöd hade drivit mig upp ur sängen tidiga morgnar och ut på jakt. Jakten blev för min del tillfälligt ställd på paus, men också för att hunden Riku saknade sin husse. Jag gjorde allt möjligt trevligt tillsammans med hundgamlingen som inte hade med jakt att göra ända tills juli i somras då Riku gjorde morfar sällskap i de sälla jaktmarkerna. 

När jag nu ser tillbaka på åren som har varit så uppskattar och vårdar jag allt som morfar och Riku har lärt mig på våra jakter tillsammans. Morfars kunskaper och färdigheter, och hans berättelser gjorde mig till en jägare som sätter stort värde på naturen och traditionerna, och är beredd att fortsätta sina äventyr med nya jaktkamrater. 

Nya äventyr väntar

Eftersom jag nu letar efter en ny riktning så har jag beslutat att prova på nya jaktformer tillsammans med jägare som har sådana erfarenheter. I fjol höstas satt jag med min vän Krista Suorsa för första gången på ett orrpass och i januari invigde hon mig i toppjaktens mysterier. Jag har diskuterat på sociala medier och med jägare som jag känner och jag har spanat efter möjligheter att jaga med andra hundraser än spetsar. 

Älgjakten puttrar på av egen kraft samtidigt som jag i smyg önskar mig och letar efter en egen hund för att fortsätta arvet efter Riku och ströva vidare i fågelskogarna. 

Vem har varit en viktig handledare för dig på din jägarbana? Berätta i kommentarsfältet!

Redaktionen tackar Siiri och önskar henne lycka till i livet och på jägarbanan! I fortsättningen kan du följa Siiris äventyr på instagram, @siirukka05.