Juha Hirvi minns livligt sin jägarexamen som han skrev för flera decennier sedan. Studiematerialet bestod av en svartvit handbok med gråa pärmar och ur den hämtade han kunskaperna han behövde om jaktens regler och praxis. Med silhuettbilder lärde han sig känna igen arter och se skillnaden mellan kalv och vuxen älg.

– Jag tror inte att jag läste boken från pärm till pärm. Lyckligtvis var frågorna rätt så självklara, minns han.

Före examenstillfället hade han bara varit några få gånger på skjutbanan och övat, och några gånger på andjakt med sin far och storebror. Det första jaktgeväret var ett enpipigt 16-kalibrigt hagelgevär med hane, en Winchester.

– Den var så rejält trångborrad att det inte gick att skjuta på nära håll. Under 25 meter var det hopplöst att träffa, berättar Juha.

Bössan är honom kär och den fungerar fortfarande finfint. Den var lätt och passade utmärkt ihop med hans krafter när han i ungdomen strövade i skogen efter fågel.

På allvar började jagandet efter examen, med jaktkortet i fickan.

Mest jagade han med sin Winchester hagelbössa. Senare fick han på älgjakter låna storebrors Tikka.

Följande hagelgevär var en tvåpipig Baikal och strax därefter skaffade Juha en Tikka 512 kombi.

Med de båda piporna klarade han sig länge, men sedan dess har han haft flera gevär.

– Min första tränare sålde åt mig en Tikka 65 som var byggd som bangevär för 300 meter. Den fällde älgar också, men den var så tung att jag inte iddes släpa den längre än till passet, berättar Juha.

Se videon:

Älgjakten engagerar hela byn

Juha trivs i Kotkatrakten. Hurus, där han växte upp och fortsättningsvis bor, är en förstad med landsbygdsprägel. Jakten var ett allmänt tidsfördriv bland Juhas skolkamrater. För många började jaktmarkerna, och börjar fortsättningsvis, nästan vid husknuten.

– Rådjuren tittar in för att äta och förstås fälthararna och skogshararna. Rävarna och mårdhundarna stryker varje natt kring huset, berättar Juha.

– I nästan varje hus bor det fortfarande en jägare. Här i Hurus är det ett naturligt sätt att leva.

Jaktföreningen på orten har 4000 hektar jaktmarker, drygt hundra medlemmar och tiotals aktiva jägare. Älg, hjort, rådjur och småvilt jagas flitigt.

– Älgjakten engagerar hela byn. Alla bybor är välkomna på drevjakterna. Man behöver inte ens vara medlem, berättar Juha.

Senare tillkom jakten med hundar, men Juha gillar känslan av gemenskap på gammaldags jakter med folk i drevet. Nya bybor hänger med och lär känna sina grannar.

Tävling och jakt går fint ihop

Det var en slump att Juha halkade in i sportskyttet. Sedan han börjat jaga brukade han åka till skjutbanan för att träna jaktskytte, men han tävlade inte på allvar. Flyttningen till Karhula när han var 17 var avgörande för sportskyttet. Juhas pappa hade noterat en skyttekurs som ordnades i Karhuvuori av sportskytteföreningen och skjutsade grabben dit. Där började en livslång skytteresa som ledde till medaljer i både VM och OS.

– Det var ett prima gäng där, så jag fastnade. Ett par vintrar tränade vi med luftgevär. Efter värnplikten skaffade jag ett eget miniatyrgevär och så började jag åka på tävlingar. Det var en fin tid.

Jakten fanns med i bilden under Juhas hela karriär som aktiv toppidrottare. 

– Vi flyttade till Karhula, men gjorde oss inte av med det här huset utan höll det som fritidshus och för jakten.

– Jakten var ett väldigt viktigt sätt för mig att hålla mig fysiskt i form. Under hösten är det paus i sportskyttet och då passar det bra att hålla konditionen med jakt. 

Juha avstår gärna från att jogga, men på jakt vandrar han långa vägar, också i tung terräng. Under tiden som toppidrottare var jakten viktig fysisk träning som inte kändes som träning, det vill säga som ett jobb.

Skogen bjuder dessutom på sinnesfrid, vilket varje idrottare behöver oavsett gren. Och självfallet också alla vi andra, för att koppla av från vardagens vedermödor. Jakten och skogen ger avkoppling och sinnesfrid av en sådan kaliber att ingen pladdrande guru på kassett når upp till samma nivå.

Fällande skottet alltid spännande

På bana träffar naturligtvis skotten nästan alltid mitt i prick, men på jakt är det fällande skottet alltid spännande. Ingenting är självklart.

– I skytte är idén den, att skytten hela tiden göra likadant, men på jakt blir det aldrig två likadana situationer, påpekar Juha.

– Även om djuret skulle promenera lugnt och sansat så kan någonting överraskande hända. Det kan ju plötsligt trampa ner i en grop.

Enligt Juha finns det bara två sorters jägare. De som har skjutit bom och de som ännu inte har gjort det.

Av småleendet att döma hör Juha till den första gruppen, liksom de flesta av oss.

Han understryker vikten av träning och pålitlig optik.  Även om allting är dubbelkollat så kan det finnas en kvist precis i kulbanan.

Skogen en plats för filosofi

Nuförtiden njuter Juha av sitt naturnära liv i Hurus genom att hugga ved och sköta skogsdungen som hör till tomten. Han är skyttetränare och under säsongen för sportskyttet honom ut i världen. Även jaktresorna för honom allt emellanåt bort från idyllen i Hurus.

Hönsjakten är en favorit, men även vaktjakten har sin särskilda tjusning.

– Där kan jag tillbringa hela natten och filosofera. Men ändå vara uppmärksam hela tiden.

Han läser väl tidningen Jägaren också? Naturligtvis, Juha intygar att han läser varje nummer noga.

Dagen då intervjun gjordes packade Juha bilen för bäverjakt. Det bär av till Kajanaland där bävrarna har börjat med sina vårbestyr. Dit åker Juha för att vakta på bäver och filosofera i skogen.

Se videon på www.jagarentidningen.fi