I det finländska systemet väljer jaktvårdsföreningarnas regionmöte det regionala viltrådet och till viltrådets viktigaste uppgifter hör att fastställa målen för älgstammen. Älghushållningsområdets mål uttrycks oftast som ett spann, exempelvis 2,5 till 3,0 älgar per 1000 hektar. De 15 regionala viltråden fastställer målen för de inalles 59 älghushållningsområdena.

Det här målspannet är avgörande för mängden älgar i framtiden. När Naturresursinstitutet har tagit fram en uppskattning av älgstammen beviljar Finlands viltcentral jaktlicenser så att jägarna kan nå det regionala viltrådets uppställda mål.

Kukkonen inleder intervjun med en genomgång av nuläget.

– Hittills har målspannet tolkats allt för snävt. Varenda by behöver inte ligga inom spannet utan det räcker med medelvärdet för hushållningsområdet. Det nationella viltrådet har föreslagit att anvisningarna ska uppdateras på så vis att det går att avvika från det riktgivande målspannet på 0,5 älgar per 1000 ha om det visar sig vara ändamålsenligt vid en granskning av älghushållningsområdet och vid förhandlingarna med intressegrupperna. I de bärkraftigaste områdena får det alltså finnas fler älgar eftersom det är hushållningsområdets medelvärde som avgör.

Världen har förändrats

Fastställandet av målsättningarna för stammen är en process där det regionala viltrådet hör intressegrupperna. Den kanske viktigaste gruppen består av markägare. Med processen söker vi en nivå på älgstammen där exempelvis skogsskadorna är acceptabla.

– I dagsläget förekommer det stora skillnader beträffande älgstammen i regionerna.

Därför är det så viktigt att inkommande vår fastställa målen för älgstammen, understryker Kukkonen. Han och Partanen är överens om att den stora björn- och vargstammen gör frågan ännu viktigare.

Kukkonen och Partanen lyfter fram Egentliga Finland som ett exempel; där finns det föda för rovdjuren och dessa utgör därför inte något problem som de gör i till exempel Norra Karelen där älgstammen är gles.

– När rovdjuren äter upp älgstammens avkastning och väldigt få jaktlicenser blir beviljade så slutar älgjakten kännas intressant. Dessutom faller stora åldersklasser bort från älgjakten under de följande fem till tio åren. Då uppstår en reell fara för att vi ska förlora beredskapen för att trappa upp jakten igen om och när älgstammen börjar växa. En titt på historien bekräftar att det här kommer att hända så småningom, konstaterar Kukkonen.

– På grund av rovdjuren eller älgbristen blir det också meningslöst för jägarna att skaffa eller föda upp älghundar, vilket försvagar beredskapen ännu mer. Det bästa botemedlet vore en livskraftig älgstam som år efter år ligger på en stabil nivå, tillägger Partanen.

Även jägarkåren förändras

När de stora årskullarna faller bort under de närmaste åren förvandlas älgjakten till en livsstil som passar för de yngre generationerna. Även där ser Kukkonen och Partanen utmaningar som vi bör räkna med när vi nu spikar målen för älgstammen.

– I motsats till de stora åldersklasserna har ungdomarna ofta flyttat till stan. De här urbaniserade jägarna åker knappast på älgjakt om licenserna är väldigt få, konstaterar Kukkonen.

– I vitsvans- och rådjursområdena har älgjakten tappat betydelse eftersom hjort- och rådjursjakten ger säkrare avkastning och känns mindre bindande, och därför upplevs som meningsfullare. Men på många orter är det uttryckligen älgjakten som kan vara det enda som förenar byn; som samlar byborna och ungdomarna som har flyttat till stan. Älgjaktens värde för välmåendet på landsbygden och det sociala umgänget är oersättligt, filosoferar Partanen tankfullt.

Att vi inkluderar ungdomarna i älgjakten och bevarar deras jaktintresse betraktar Kukkonen och Partanen som ett viktigt framtidsmål att sträva till.

– Ungdomarna ser på världen med andra ögon och det måste föreningarna begripa för att ha en framtid. Ungdomar kan sällan binda sig till älgjakten för en hel höst, så det krävs flexibilitet med arrangemangen. Även en ungdom som bara hinner delta ett enda veckoslut ska känna sig välkommen, påpekar Kukkonen.

Älgjaktlagen måste kika på ålderspyramiden. Den avslöjar hur det går för en förening om tjugo år utan nya medlemmar.

– Sänk tröskeln, till exempel genom att slopa anslutningsavgiften för ungdomar. Ge dem också ansvar och platser i styrelsen. Ja, dra er inte för att rent av truga sådant på ungdomarna och rent generellt på nya jägare! tillägger Kukkonen.

– Låt också barnen få nosa på jakten. Ordna skottchanser för ungdomarna och släpp fram dem ända till skallet, det tänder intresset för älgjakt, uppmuntrar Partanen. Och sköt älgstammen med tanke på framtidens jägare.

Vargläget kräver förändringar

Kukkonen och Partanen önskar också lyfta fram konsekvenserna av rovdjuren för jaktens framtid. Rädslan för att vargen ska ta jakthunden är en realitet i stora delar av landet och rovdjuren behöver stora mängder hjortdjur som föda.

– Vargläget frestar på den sociala hållbarheten och därför måste frågan få en lösning. Jag ser det som högprioriterat att uppdateringen av förvaltningsplanen för vargen blir klar snarast eftersom det skulle ge ett underlag för stamvårdande jakt, sammanfattar Kukkonen.

– I områdena med väldigt gles älgstam räcker inte älgarna till för både rovdjuren och jägarna. Det borde finnas mera älg än vi har just nu för att vi inte ska förlora jaktens positiva effekter för gemenskapen och välmåendet på landsbygden, tillägger Partanen om rovdjuren och älgläget.

Kukkonen instämmer.

– Och tvärtom; med förvaltningsplanen för vargen och med stamvårdande vargjakt kan vi påverka älgläget där det behövs. Vi måste övergå till flerartsförvaltning eftersom naturen är beskaffad på det viset att allt påverkar allt annat, understryker han.

Klimatet förändras

Även klimatförändringen utgör ett bekymmer eftersom den gör det svårare att odla gran.

– Skadorna orsakade av granbarkborrar ökar, vilket betyder att vi måste satsa mera på odling av tall och blandbestånd i skogsbruket, förklarar Partanen.

Kukkonen och Partanen varken kan eller vill styra de regionala viltråden i deras beslutsfattande, men de uppmanar råden att lyfta upp de här aspekterna till en högre nivå.

Båda är överens om att älgmängderna berör hela samhället och att skogsbruket måste ta detta på allvar. Det är dags att fördomsfritt diskutera med intressegrupperna om alla tidigare och nya utmaningar med anknytning till den optimala storleken på älgstammen.