Det har blivit vanligare att jaktföreningarna tar vara på det allra mesta av djurkropparna. När verksamheten är topptrimmad är det väldigt lite animaliskt material som blir över.

Kadavergropen hade en stor kundkrets

Det finns en hel rad med rovdjur som gärna äter slaktavfall. Det dröjer därför inte länge innan kråkfåglarna infinner sig och efter dem följer rovfåglarna. Det är inte ovanligt att se flera havsörnar kring läckerheterna. Om rovfåglarna lämnar någonting ätbart efter sig så kommer rovdäggdjuren och kalasar på resten. Först på plats är ofta vår skadliga främling mårdhunden, som inte tackar nej till en gratis måltid med mycket energi.

Att en djurkropp i skogslandskapet försvinner ingår i naturens normala kretslopp.

Men eftersom hanteringen av slutprodukten (det fällda viltet) sker på samma plats (slaktskjulet) så kommer eventuella negativa biverkningar att med tiden bli allt mer kännbara. Med dagens hjort- och rådjurstätheter kan det handla om hundratals kroppar som en stor jaktförening hanterar i slaktskjulet under säsongen. Det här innebär hundratals kilo hjortdjursben, -skinn och -huvuden. Blir allt detta avfall? Blir det här animaliska materialet tillvarataget eller rovdjursfoder? Vi på Helmiprojektet mot de främmande rovdjuren åkte iväg för att studera ett par vilthanteringsanläggningar som drivs av en jaktförening; den ena i Koski i Egentliga Finland och den andra i Björneborg.

Vilthanteringen har utvecklats med stora steg

För årtionden sedan var det vanligt med väldigt primitiva slaktskjul. Så även för jaktföreningen Koski TL Eränkävijät.

– Vi byggde vår första vilthanteringsanläggning i början av 70-talet. Den var rätt primitiv i jämförelse med dagens standard. Vi hade en enorm handvevad vinsch som rådde också på älgkroppar när sådana skulle vinschas upp och flås, berättar Aku-Pekka Väinölä som är ordförande för Koski TL Eränkävijät.

På 70-talet var läget ännu värre för många andra jaktföreningar. Man hängde upp djurkropparna i ladutaket och styckningen gjordes så gott som alltid i ett ouppvärmt utrymme. Det fanns inga kylrum så man fraktade iväg köttet i ämbar och lådor, oftast hem till jägarna.

– På 90-talet byggde vi ett kylrum i anslutning till slaktskjulet. Det underlättade kötthanteringen rent enormt när vi fick ett utrymme att förvara kropparna i.

Den nya anläggningen för kötthanteringen blev klar 2016 och innebar ett lyft till en helt annan nivå. Och den behövdes, för vitsvanshjortarna förökade sig i rasande fart. Dagens lokal är snygg och glänser av stål. Kropparna löper på räls till kylrummet och vidare till den fullt utrustade styckningen. Det är hundratals kroppar som åker räls här under jaktsäsongen.

– I den gamla anläggningen skulle inte kapaciteten på långa vägar ha räckt till för den här mängden hjortar, förklarar Väinölä.

Så gott som hela viltkroppen blir tagen till vara

Även i Björneborg tar jägarna hand om så gott som hela viltkroppen.

– I praktiken är det bara huvudet och innehållet i bukhålan som blir avfall. Resten av kroppen blir tagen till vara, också småslarvorna vid styckningen, förklarar ordförande Harri Forsten när vi står vid dörren till jaktföreningen Lännen Erästäjäts kötthanteringslokal.

Föreningen Lännen Erästäjät jagar i mindre skala än föreningen i Koski, men verksamheten följer samma uppställning. Så gott som hela viltkroppen blir tagen till vara.

– Skinnen saltar vi och säljer. Småbitarna efter styckningen förädlar medlemmarna till färs och benen tar hundägarna hand om. För bägge får vi in några euro på föreningens konto, fortsätter Forsten.

I Koski är mängden slaktavfall större, så man skickar klövar, ben och öron till en fabrik som gör hundmat. Hundägarna hämtar det övriga styckningsavfallet och de oanvändbara inre organen.

Ute på gården står jaktföreningens specialitet, ett fem kubikmeters Molok avfallskärl. Den sväljer allt slaktavfall som det inte går att ta vara på.

– Kärlet fungerar under jaktsäsongen som ett slutet avfallsförråd. Efter säsongen tömmer vi det i en grop som vi genast fyller igen, förklarar Forsten jaktföreningens system för avfallet.

Beträffande Molok-kärlet samarbetar jaktföreningen med Björneborgs jv-förening som betalar en smärre ersättning för att kunna deponera slaktavfall som SRVA-verksamheten ger upphov till i kärlet. Men SRVA-avfallet har på den senaste tiden också hamnat i åtlarna som Helmiprojektet mot de främmande rovdjuren driver.

Mindre avfall – ingen stödutfodring för mårdhundarna

Det är på alla sätt och vis förnuftigt att ta vara på hela viltkroppen; den är ju värdefull.

Betraktat ur mink- och mårdhundsperspektivet handlar jägarna i Koski och Björneborg med andra ord föredömligt. Det blir knappt några spår alls kvar i terrängen där viltet föll; ingenting blir kvar som skulle gynna asätare som förbereder sig för vintervilan. På köpet blir de eventuella övriga riskerna, som risken för sjukdomar, minimerade.

Under de senaste decennierna har många jaktföreningar således vandrat en lång väg från kadavergrop till vilthanteringsanläggning. Men alla föreningar har inte samma möjligheter att optimera vilthanteringen från skottet till styckningen. Det kan bero på att fällningarna är så få att det inte vore förnuftigt att satsa på stora och dyra lösningar. Men det går att införa små förbättringar för en rimlig slant. Dit hör bland annat förvaringskärlen där resterna kan förvaras utom räckhåll för asätare.

Den öppna kadavergropen hör gårdagen till!