En landkrabba på skärgårdsjakt

Jag hugger instinktivt tag i relingen när fören plöjer in i svallet efter den andra båten. När båten kränger vänder det sig oroväckande i magen. Men sedan kastar jag en blick på skepparen Thomas Lindström och slappnar av.

Jag följer med vår färd till ön på kartan. Även den känns främmande eftersom där saknas åkrar, skogar, kärr och vägar. I stället ser jag bara vida vatten och oräkneliga öar, holmar och skär. Efter en stunds orienterande märker jag att jag lokaliserar mig efter nya landskapsdrag, som formen på öarna och avstånden mellan dem. Men jag inser att känslan av att veta var jag befinner mig är ytlig, så jag är väldigt nöjd med att ansvaret för att hitta fram i den här främmande omgivningen vilar på vår guide.

Medan jag betraktar armadan av vita båtar som kryssar mellan öarna går tankarna tillbaka till hur den här nya upplevelsen började. Genomgången innan vi klev i båtarna verkar vara det sista under den här jaktdagen som jag känner igen från min tidigare erfarenhetsvärld.

Skärgårdens karga skönhet

När vi närmar oss stranden av vårt blivande pass, den lilla holmen Vasklot, ser jag kedjan av holmar där jakten ska äga rum. Kedjan består av tre större öar i storleksklassen 500 meter gånger en kilometer och där ska hundarna börjar jobba. I kedjans båda ändor finns mindre holmar, dit vitsvanshjortarna gärna simmar för att komma undan drevet.

Valet av pass vållar inga bekymmer. I regel väljer hjortarna den kortaste simrutten, så vi placerar oss ute på udden. Därifrån är det hundra meter till den större grannholmen, Heinlot. Motsvarande arrangemang finns i ökedjans andra ända. Större delen av skyttarna placeras på de större öarna och där sätter taxarna hjortarna och rådjuren i rörelse.

När skyttarna är klara och hundarna har satt i gång noterar jag igen någonting nytt.

Landskapet är så vackert att det nästan gör ont i ögonen och de fåtaliga buskarna och martallarna utmed stranden hindrar inte sikten. Vi skyttar behöver inte stå i ständig beredskap utan kan lugnt plocka fram handkikaren och kika på de förbiflygande sjöfåglarna och den övriga havsnaturen. En hjort som anländer simmande till passet skulle inte ta sig osedd förbi och det skulle garanterat finnas tid att förbereda skottet.

På de större öarna, mitt i drevet, är jakten mera lik en drevjakt på fastlandet för skyttarna. När drevet har pågått i ungefär en halvtimme hörs de första skotten. Men de låter annorlunda eftersom skogen inte dämpar dem och ljudet bär långt över vatten.

Gott om klövvilt

Thomas Lindström, som fungerar som min guide, berättar att hjortarna och rådjuren utnyttjar också små holmar, och eftersom det finns hur många öar som helst så finns det också gott om vilt. På en ö lik den utanför oss kan det finnas fyra, fem hjortar, och ibland en hel flock. På de allra största öarna finns det självfallet mest vilt och där liknar jakten jakt på fastlandet.

Vår jaktvärd, Norrbyarnas jaktlag, har beviljats allt fler hjortlicenser under åren och har därför öppnat för gästjägare för att klara jobbet. Från fastlandet får man även förstärkningar i form av hundar. Dagens taxar med förare kommer från Björneborg och Raumo, och de sköter sig alldeles utmärkt.

På öarna rör sig hjortarna under drevets gång i snäva cirklar med en diameter på bara några hundra meter. Men det händer att hjorten lämnar den trånga ön efter några rundor. Över radion får vi veta att en av hundarna har stannat på stranden, vilket betyder att hjorten har simmat iväg. Den troliga simriktningen ligger till höger om oss, så vi kikarspanar över stränderna och vattenvidderna, men utan att få syn på rymlingen. Den begränsade landarealen och den goda sikten får jakten att se enkel ut, men även här har hjortarna och rådjuren sina konster och knep för att komma undan.

Även om det fortfarande skulle finnas hjortar kvar på ön så avslutar man i regel jakten när holmen har blivit full med hjortdoft eftersom det gör hundarnas jobb omöjligt.

Resultatet av vår jakt blir ett antal vitsvansar och en råbock. Två av hjortarna fälls efter en simtur i ökedjans andra ända.