När jägare talar om selektiv jakt på vitsvanshjort verkar många ha uppfattningen att det enbart handlar om att välja vilka hanar man ska fälla. Detta är emellertid inte fallet, utan riktigt utförd är det selektiva en metod med vilken vi kan påverka hjortstammen på flera sätt, och fördelarna är obestridliga.

I synnerhet under hårt beskattningstryck upplever många jägare den selektiva jakten som en nästan överflödig term.

”Det finns inte tid att välja eftersom det måste bli många fällningar”, har man ofta fått höra jägare säga.

Sanningen är ändå den, att det är just då som den selektiva jakten spelar en nyckelroll. När det finns massor med hjortar, till och med allt för mycket, då finns det ju utrymme att välja. När det inte finns något behov av att skjuta var enda hjort som man råkar på. Ändå klarar vi jägare av att beskatta tillräckligt hårt och samtidigt garantera att strukturen på den kvarstående stammen håller högsta möjliga kvalitet.

I områden där den effektiverade jakten har genomförts o-selektivt kan stammen i värsta fall bli liten med en väldigt skev struktur. Om man vill återställa ett sådant bestånd så har man framför sig ett långsiktigt och mångårigt arbete som kräver självdisciplin.

Tre separata delområden

Med selektiv jakt finns det i praktiken tre separata delområden att påverka; åldersstrukturen, könsfördelningen och (separat) hjortbockarnas åldersstruktur.

För att hjortstammen ska må riktigt bra och producera kvalitetskalvar ska stammen ligga i balans. Med balans avses här att könsfördelningen ska ligga nära 50/50, och för åldersstrukturen att varje vuxen åldersgrupp ska vara företrädd så jämnt som möjligt.

För en viltstam är det omöjligt eller åtminstone oerhört svårt att nå en perfekt balans, men det är jägarna som har nycklarna i sin hand när det gäller att påverka. Jägarna är det enda ”rovdjuret” som kan välja vilka hjortar som blir fällda. De övriga rovdjuren tar alltid första bästa hjort som det råkar bli medan jägarna förmår fatta ett beslut om hjorten i kikarsiktet ska leva eller dö.

 

 

Svårt att fastställa hindarnas åldersstruktur

Med stammens åldersstruktur avser vi förhållandet mellan individerna i olika ålder. För hjortens del menar vi i princip förhållandet mellan antalet vuxna hindar, antalet vuxna bockar och antalet kalvar.

För hindarnas del är det svårt att exakt bestämma åldersstrukturen eftersom det är mycket svårt att på jakt bestämma åldern på en vuxen hind. Lyckligtvis är detta en faktor av mindre betydelse eftersom hinden blir könsmogen under sitt andra levnadsår och om den då blir dräktig så får den i praktiken undantagslöst en enda kalv. Följande år får den två kalvar och därefter två kalvar så länge den lever.

Trillingkalvarna utgör förstås ett undantag, men sådana är ändå rätt sällsynta, även om tillgången på föda skulle vara god och göra trillingfödslar möjliga. Om du får syn på en hjorthind med tre eller fyra kalvar så handlar det överraskande ofta om adoptivbarn som har förlorat sin mor.

 

 

Könsfördelningen och åldersstrukturen hör nära samman

Om könsfördelningen är någorlunda ett till ett så är det inte heller något fel på åldersstrukturen. Den optimala strukturen på den kvarstående stammen efter jaktsäsongen skulle vara att ungefär 25 procent av stammen består av kalvar och återstående 75 procent av vuxna.

Eftersom hjorthindens beräknade produktion är 1,6 kalvar per hind skulle kalvarna i början av jaktsäsongen utgöra cirka 33 procent, hindarna cirka 33 procent och bockarna cirka 33 procent av den jaktbara stammen. Det här håller streck när könsfördelningen är som den ska vara. Då går det att hålla kalvandelen på cirka 50 procent av den totala avskjutningen och stammens åldersstruktur förblir bra.

Beträffande stammens åldersstruktur står kalvavskjutningen i nyckelställning eftersom vi med kalvavskjutningen reglerar stammens medelålder uppåt eller nedåt. En hög kalvbeskattning höjer medelåldern medan en låg beskattning föryngrar stammen.

Selektiv beskattning av hjortbockar är mycket mer än troféer

Det här kan inte upprepas för ofta för jägarna. Även om den selektiva jakten på hjortbockar är direkt knuten till mängden trofébockar så påverkar den främst produktionen av kalvar och kalvningstiden, och därmed också storleken på kalvarna.

Den grundläggande principen för selektiv jakt på bockar är att garantera en jämn representation av varje åldersklass från 1,5 år till 6,5 år. De här åldersgrupperna är nämligen de aktivaste under brunsten. När det finns tillräckligt med bockar i varje åldersklass så fungerar brunsten i november optimalt och varje hind hittar en betäckare, helst under den första brunstomgången.

Om en hind inte blir dräktig under den första brunsten så fördröjs kalvens födsel med ungefär en månad. En kalv som föds sent är klart mindre och kommer att förbli mindre under hela sin livstid. Den selektiva bockjakten påverkar alltså slaktvikten direkt och därmed också dem som jagar för köttets skull, utan intresse för troféer.

För att det ska gå att jaga hjortbockar selektivt och den vägen påverka åldersstrukturen för bockarna gäller det att känna hjortbeståndet väl. Anvisningarna och riktlinjerna som jaktföreningarna ger för bockbeskattningen utgör en bra väganvisning för exempelvis en sällskapsjakt, men jägarnas personliga val och kännedom om hjortarna i jaktområdet har en ännu större inverkan.

Bäst lyckas den selektiva jakten på bockar på föreningsnivå när varje jägare sköter om bockarna i sitt område. Det är ändå säkrast att hålla igång kontakten med jägarkollegerna som jagar runt omkring och jämföra exempelvis viltkamerabilder för att få en uppfattning om hur mycket bockarnas revir överlappar varandra. Det är inte ovanligt att en och samma bock regelbundet gästar flera utfodringsplatser. På det viset kan jägarna tillsammans besluta om vilka bockar som kan fällas och vilka som ska sparas för att föra stammen vidare, för att varje åldersklass ska vara så jämnt företrädd som möjligt.

Bedöm bockens ålder efter kroppen, inte hornen

I decennier har jägare åldersbestämt hjortbockar utifrån hornen. Det har förekommit varierande anvisningar för antalet taggar och hornkronans bredd i förhållande till öronen, men här ska vi minnas att varje bock är en individ.

Somliga bockar når aldrig upp till åtta taggar medan andra stoltserar med en hornkrona som har långt fler än tio taggar. Somliga har en hornkrona som förblir väldigt smal oavsett hur gamla de blir medan andra har en hornkrona vars bredd överstiger öronbredden redan som 2,5- eller 3,5-åring.

Skillnaderna i kroppsbyggnad är mindre och de olika egenskaperna framträder efterhand som bocken blir äldre. En 1,5-årig hane liknar till kroppsbyggnaden en hind. Till de framträdande dragen hör att kroppen är baktung och baktill ofta högre än framtill, att benen ser långa ut i förhållande till kroppen, att punkten där halsen fäster i bröstet sitter högt, halsen är tunn och rygglinjen klart svankig.

På en 2,5-åring har höjdskillnaden mellan kroppens framända och bakända börjat jämna ut sig. Främre ändan har börjat samla på sig muskelmassa medan benen inte längre ser så långa ut. Halsen har blivit kraftigare och punkten där halsen möter bröstet har sjunkit en aning.

På en 3,5-årig bock börjar förändringarna i kroppen redan synas tydligare. Fram- och bakändan på kroppen börjar ligga på samma nivå och rygglinjen börjar bli rak, buken börjar hänga en aning medan halsens fästpunkt närmar sig bröstbenets nederdel.

På en 4,5-årig bock är skelettet fullvuxet och kroppen börjar likna en låda. Framtill finns mycket massa och halsens fästpunkt i bröstbenet är svår att urskilja. Buken hänger redan tydligt. Från den här åldern ger bocken år för år ett allt massivare intryck, i synnerhet framtill på kroppen. Ju äldre bock det är fråga om desto mer hänger buklinjen. I synnerhet under brunsten är en gammal hjortbock en lika massiv som imponerande syn.

Utmärkt viltvårdsarbete i hela 90 år

Riktigt utförd är den selektiva jakten en synnerligen nyttig stamvårdande metod, både för jägarna och hjortstammen, och får aldrig någonsin avfärdas. Med selektiv jakt kan vi vara säkra på att det främsta viltet i södra Finland mår bra och håller god kvalitet. Och varför skulle vi inte göra det? Jägarna har ju redan i 90 år gjort en enorm mängd viltvårdsarbete av högsta kvalitet för vitsvanshjorten!

Nu när det här fantastiska viltet är etablerat i vår natur kommer det an på oss jägare att sköta om stammen efter bästa förmåga. Inte bara för vår egen skull utan också för naturen och kommande generationer. Vi ska inte låta allt uträttat viltvårdsarbete gå till spillo utan genom våra egna val sköta om vår hjortstam. Det betalar sig garanterat!