Den bästa jaktformen någonsin

Om två jägare råkar sätta sig vid samma brasa så börjar de strax käbbla om vilken jaktform som är den bästa. Älgjakten? Nejnejnej, säljakten! Vaktjakt på hjort, absolut! Det är samma tjafsande som pågår vid hörnbordet på puben, när det ska avgöras vilken rocklåt som är den bästa i världen. Vilket slöseri med munläder! Överens blir man aldrig, men man hinner med några kalla öl!

Min personliga favorit är hönsjakten som nu står för dörren. Men samtidigt medger jag gärna att varje jaktform har sin egen charm. Jag kan till och med sträcka mig så långt som till att hävda att den urbrittiska fasanjakten försvarar sin plats i jaktens vida värld. Trots att Pekka fnyser åt sådant snobberi. 

Föreställ er en viktoriansk bild, drypande av nostalgi; en dimmig morgon på en hed i höglandet. Tweedklädda gentlemen med ett hagelgevär på armen (som kostar lika mycket som en mercedes) står där bland buskarna. En hobbitliknande gråskäggig laddare står bakom med patronerna beredda i handen. ”Oh, they are soooo fast, sir”, tröstar han när lorden skjuter bom. Men de genanta bommarna är som bortblåsta när sällskapet vid lunchtid avnjuter portvin och ost vid bakdörren på Land Rovern.  

Det torde vara framlidne professorn och före detta utrikesministern Keijo Korhonen som i sina memoarer lyfter fram den engelska rävjakten till häst som sin personliga favorit. Det lär inte finnas någon annan jaktform där man når samma nobla sinnesstämning som i en förfluten tid rådde när kavalleriet red till attack. Hur många av läsarna har fått pröva på det?

När jag inom kort kränger ränseln på ryggen och med hagelgeväret i näven styr stegen till det höstgranna höglandet i Koillismaa vet jag att det är en av höjdpunkterna på jaktåret som väntar. Framför mig ligger flera dygn i illusionen att jag är frikopplad från resten av världen. Långt borta från världens bekymmer! 

När jag strövar där glömmer jag aktivt att det här i landet inte finns några ställen där man är fri från alltihop. Sådana ödemarker finns åtminstone inte söder om polcirkeln.

Där stöter man efter en timme eller två på en skogsbilväg, en elgata eller hör en förbränningsmotor någonstans i fjärran. När jag sitter vid brasan med kamraterna dånar ett flygplan över oss, med ruska-resenärer på väg norrut för att njuta av friden i naturen, inkvarterade i en väl- och elutrustad timmervilla invid skidcentrets restaurang. 

När jag efter en lång dagsmarsch väl dråsar ner på jaktstugans (som inte har el) trappa och stönande drar av mig gummistövlarna och betraktar tjärnen i dugg-regnet så känner jag att jag har fått någonting, oavsett om jag skulle ha bommat som den engelska lorden ovan; sinnesron efter jakten, som inte gör skillnad på herrskap och vanligt folk. 

I bastun klämmer ena jaktkamraten in vedklabbar i ugnen medan den andra kånkar vatten från tjärnen till bastugrytan. Min egen uppgift handlar närmast om arbetsledning. 

Till kvällen lagar vi ragu på viltfågel. Den har övervintrat i frysen i Helsingfors för just den här jaktveckan. Min kulinariskt lagda jaktkamrat vässer såsen med jalapeno och döper resultatet till Texmex-orre. Jakten serverar då alltid överraskningar!

När tallrikarna är rengnidna med de sista brödbitarna sitter vi en stund vid järnkaminens värme. Det är precis rätta stunden för att inleda debatten om vilken jaktform som är den bästa!

Vilka tankar väckte gästskribenten hos dig? Berätta i kommentarsfältet!