Avfångningsskott på älgjakt orsakade fara

I spalten Brott och straff behandlar tidningen Jägaren aktuella rättsfall med anknytning till viltet, jakten, föreningsverksamheten och vapnen. Fallen har sammanställts av juristen Panu Hiidenmies på advokatbyrån Applex.

Åklagaren yrkade på straff för en jägare som hade orsakat fara, för jaktbrott  eller alternativt för jaktförseelse. Enligt åklagaren hade avfångningsskottet som jägaren skjutit orsakat allvarlig fara för liv eller hälsa för den kärande.  

Tingsrätten bedömde gärningen som oaktsam

Strafflagens 21 kap, 13 §: Den som uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet utsätter någon för allvarlig fara till liv eller hälsa skall dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Tingsrätten ansåg att gärningen hade orsakat den kärande allvarlig fara för liv och hälsa. Den kärande hade stått såpass nära skottlinjen att kulan, om den hade rikoschetterat, hade kunnat träffa honom. Den kärande uppgav att skottet hade dånat i öronen på honom, vilket rätten bedömde som trovärdigt.  

För vållande av fara döms enbart i andra hand, om det inte på annan plats i lagen stadgas om ett lika strängt eller strängare straff. För vållande av fara och för jaktbrott stadgas böter eller fängelse i högst två år. Den åtalade ska då befinnas skyldig till jaktbrott eller jaktförseelse. Vilketdera det blir beror på om gärningen betraktas som grov eller enkel oaktsamhet. 

Strafflagen 3:7.1 §: En gärningsmans förfarande är oaktsamt om gärningsmannen åsidosätter den aktsamhetsplikt som han eller hon under de rådande omständigheterna har, trots att han eller hon hade kunnat rätta sig efter den. Frågan om oaktsamheten skall anses vara grov avgörs utifrån en helhetsbedömning. Där beaktas hur betydande den åsidosatta aktsamhetsplikten är, hur viktiga de äventyrade intressena är, hur medveten gärningsmannen är om att han eller hon tar en risk samt övriga omständigheter som har samband med gärningen och gärningsmannen.

Tingsrätten fäste uppmärksamhet vid det, att på jakt gäller förhöjd aktsamhetsplikt och att skytten inte hade sett den kärande eller vetat var han befann sig. Å andra sidan föregicks skottet av ett samtal i radiotelefonen som lät skytten förstå att han fick skjuta. Som förmildrande omständigheter betraktades även det, att det var befogat att avliva den skadade älgen och att den kärande inte befann sig i skottlinjen. Tingsrätten betraktade således gärningen som oaktsam, men inte grov. Faran orsakades av att kulan rikoschetterade och splittrades. Jägaren åtalades således för jaktförseelse, inte för jaktbrott. 

Hovrätten förkastade åtalet

Enligt jaktlagens 20.3 § ska jakt bedrivas så, att människor eller egendom inte utsätts för fara eller skadas. Ett åtal förutsätter att faran ska vara konkret. 

För den farliga situationen fanns ingen annan konkret bevisning än den kärandes vittnesmål. Den kärande hade enligt två vittnen uppgett i radio-telefonen att han befann sig på säker plats; ingetera vittnet hade uppfattat att den kärande skulle ha nämnt att skottet hade orsakade någon fara. De övriga deltagarna i jakten hade mycket riktigt olika uppfattningar om det skedda. 

Bevisvärdet hos den kärandes berättelse försvagades av motsägelserna i vittnesmålen och av att hans egen uppfattning om var han stod avvek från gps:n. Hovrätten bedömde den kärandes position på ett annat sätt än tingsrätten och ansåg därför att faran som denne utsatts för inte var konkret. Den kärande hade inte befunnit sig i skottlinjen. Hovrätten frikände jägaren från samtliga åtal.