Övergången till kopparkulor gick smärtfritt, eftersom resultaten talade för sig själva. Och jag tänker inte sluta använda dem, även om det inte blev något förbud mot blykulor.

Idag gör de flesta tillverkare kopparkulor, viktsortimentet har utökats och utbudet finns i nästan alla kalibrer. Blyfria kulor tillverkas också av andra material än koppar.

Lättare är bättre

Vi har lärt oss mycket genom åren. Till en början gjordes blyfria kulor i samma vikt som blykulor, men det visade sig snart att lättare kulor var effektivare. I Finland ledde detta också till en lagändring som gjorde att kopparkulan vid jakt får vara lättare än blykulan.

Tack vare ändringen finns det i Finland till exempel ett bra utbud av kulor för .308 som lämpar sig även för den traditionella, flacka räffelstigningen 1–12’’, varav den bästa för storvilt väger 9,7 gram (150 grain) och för storleksklassen rådjur 8 gram (120 gr). I de flesta .308-gevär stabiliseras också 10,5–10,7 g (162–165 gr), men redan 10,9 g (168 gr) stabiliseras inte längre i alla.

Tidigare fanns det endast tre kopparkulor för .222 Remington som fungerade i dess flacka 1–14’’ räffling. Nu finns det ett par nya, Sako Blade 2,9 g (45 gr) och Hornady ECX 3,2 g (50 gr).

Även för 9,3-kalibrar tillverkas kulor som väger under 15 g, vilka med framgång även kan användas i äldre kalibrer 9,3x53R och 9,3×57.

Provskjutning på långt skjutavstånd

För närvarande är de nya kulmodellerna mycket strömlinjeformade och utlovas expandera på ett tillförlitligt sätt på 300–400 meters avstånd. Nyckeln till att de öppnar sig är träffhastigheten – helst över 500 m/s snarare än under.

Under årens lopp har jag genomfört många tester av kulornas funktioner, med fokus på deras hållbarhet vid korta skjutavstånd. Förr kunde en kula splittras vid skott på nära håll, till exempel mot de stora benen i en älg.

I kopparkulor är hållbarheten inte ett problem, tvärtom har kopparkulan större benägenhet att inte öppna sig alls. Därför har tillverkarna under de senaste åren särskilt utvecklat kulornas öppningssäkerhet.

Till testet på långa avstånd valde jag kulor som har fungerat bra på korta avstånd vid jakt, samt några nyare och några versioner av de redan nedlagda kulmodellerna.

Kulornas träffhastigheter motsvarade ett skottavstånd på 300–400 meter. I samtliga användes samma krutdos, varför man torde kunna dra försiktiga slutsatser om skillnaderna i utgångshastighet också när det gäller kulornas friktionskoefficient.

Fabrikspatronerna samt några av de kulor som klarade sig mycket bra i testet på långt avstånd sköts dessutom från 30 meter med en Winchester M100 med 1–12” räffelstigning.

Anvisningar för tolkning av tabellen

Tabellen över resultaten från provskjutningen rangordnar inte kulorna. För det första är den baserad på en liten mängd skott, varvid slumpen kan spela en betydande roll för en enskild kula. För det andra har testarrangemanget en gång i tiden utformats för att belasta kulorna och gallra bort dem som är benägna att splittras. För det tredje bör man vara medveten om att en god genomträngningsförmåga hos en kula ofta innebär mindre expansion. Båda egenskaperna behövs för ett viltskott.

Ett fruktbart sätt att tolka tabellen är att konstatera att moderna kopparkulor öppnas och fungerar på åtminstone tillräckligt långa avstånd. Det är knappast någon som skjuter en älg till exempel på 300 meters avstånd, men en kula som öppnas på det avståndet öppnas säkert även på närmare avstånd.