Jv-föreningarna jobbar på talko också i framtiden
I jaktvårdsföreningarna uträttar medlemmarna ett betydande arbete på talko för vilthushållningen i vårt land. Men efter hand som det blir allt svårare att hitta aktiva talkojobbare seglar det upp mörka moln på frivilligarbetets himmel. Med tanke på framtiden har Finlands viltcentral därför inlett ett projekt där vi utreder jaktvårdsföreningarnas villighet till samgång och letar efter modeller för att bevara dagens goda nivå på verksamheten. Projektet har väckt intresse och de första stegen på samgångsvägen är tagna.
Talkoarbetet utgör vilthushållningens fundament
Jaktvårdsföreningarna finansierar sin verksamhet med jaktkortsintäkter och avgifter från de offentliga förvaltningsuppgifterna. Men en betydande del av arbetet som jv-föreningarna uträttar görs på talko.
Till en jv-förenings uppdrag hör ett antal offentliga förvaltningsuppgifter: skjutprov, jägarexamen, viltskadebesiktningar och jaktövervakning. Dessutom ordnar föreningarna förberedande kurser för jägarexamen, utbildar jägarna i sitt område på olika sätt och upprätthåller möjligheterna till skytteträning.
Det ingår inte i en jv-förenings uppdrag att uppskatta storleken och strukturen på viltstammarna inom föreningens område, men de koordinerar och stöder sina jägare och jaktföreningar, bland annat med triangelinventeringarna och observationerna av stora rovdjur. Jv-föreningarna – ofta verksamhetsledarna – sysslar i allt högre grad med att ge råd åt allmänheten i olika viltrelaterade frågor – ofta när viltet orsakar problem.
I det här sammanhanget är storviltsassistansen SRVA, som organiseras av jv-föreningarna, värd ett särskilt omnämnande. Under fjolåret (2017) utförde jv-föreningarnas aktörer bortåt 50 000 uppdrag som handlade om hjortdjur eller stora rovdjur och som hade initierats av polisen av djurskydds- eller säkerhetsskäl. Ingen annan aktör än jägarna skulle klara av en sådan uppgift. Ett berömligt talkoarbete i samhällets tjänst!
Arbetet som jv-föreningarna uträttar på lokalplanet och tjänsterna som föreningarna erbjuder uppfyller i hög grad behovet i dagens samhälle. Att vi utvecklar tjänsterna innebär inte alls att vi ändrar på sättet att bedriva verksamheten utan att vi bevarar nivån på tjänsterna. I utvecklingsarbetet ingår en genomgång av storleken på verksamhetsområdena.
Projektet för stöd av frivilliga sammanslagningar
I januari i år inledde vi ett årslångt projekt med syftet att uppmuntra jv-föreningarna till att begrunda hur de organiserar sina tjänster i förhållande till sina verksamhetsområden. Den här genomgången ska inte göras på order uppifrån utan varje förening ska självständigt gå igenom sitt eventuella samgångsbehov.
I det första steget av projektet, som ägde rum från januari till april, utredde vi föreningarnas villighet till frivillig samgång. Vi kontaktade styrelsen för respektive förening och deltagarna i årsmötet med frågor om intresset. Styrelserna har i uppgift att senare på våren fatta beslut om eventuella samgångsförhandlingar.
I projektets andra steg stöder vi de föreningar som har uttryckt ett samgångsintresse ekonomiskt vid arrangerandet av förhandlingar. Om förhandlingarna framskrider till en egentlig samgångsprocessska projektet stöda arbetet med att lösa eventuella problem.
Ett gryende intresse
Sammanslagningarna är en känslig fråga. För föreningsmedlemmarnas del inkluderar frågan också rädslor och hotbilder; skjutbanor som försvinner, talkoarbeten som tynar bort, någon annan som bestämmer om älgjakten och så vidare. Diskussionerna har trots detta ändå varit konstruktiva. En fjärdedel av föreningarna ställde sig positivt eller neutralt till frågan. Visserligen uppgav en majoritet att dagsläget i föreningarna var gott, både ekonomiskt och verksamhetsmässigt, och de här föreningarna hade i det här skedet inget behov av en genomgång av sitt verksamhetsområde.
Ungefär tjugo föreningar anmälde intresse att inleda samgångsförhandlingar under innevarande år medan ungefär femtio föreningar befann sig på nivån ”kanske nån gång”.
De första trevande samgångsförhandlingarna ägde rum i mars. Troligen kommer några av dem att slockna efter det första mötet, medan andra kommer att gå vidare och bilda en ny, sammanslagen förening.
För att en samgång ska bli av krävs det att deltagarna hittar en lösning på alla viktiga frågor. Det krävs en balansgång bland annat vid organiserandet av administrationen och ledningen av verksamheten, så att hela det nya föreningsområdet känner sig delaktigt. Möjligheterna som den nya modellen för anslagsfördelning innebär utgör också en viktig del av samgångsdiskussionerna.
Styrelsen för de jv-föreningar som har fört förhandlingarna ända till slut formulerar ett förslag om sammanslagning och beslutet i ärendet fattas av jaktvårdsföreningens medlemmar på årsmötet.
Det första steget
Redan när projektet planerades stod det klart att det under projekttiden – ett år – inte skulle ske några större förändringar på jv-föreningskartan. Målet var att projektet skulle leda till några nya jv-föreningar genom sammanslagning. Vägen som de här föreningarna vandrar, när två blir ett, ska fungera som modell för andra som blir intresserade längre fram. Samgångsprocesserna fungerar alltså som modeller, som lotsar nya föreningar till egna förhandlingar.
Projektet för stöd av frivilliga sammanslagningar har väckt diskussion också i föreningar som överväger samgång och föreningar som ställer sig kritiskt till frågan. Diskussionerna leder till insikter, som i sin tur utgör det första steget till en eventuell samgång längre fram.
Petri Vartiainen, projektchef, Finlands viltcentral
