Vilka faktorer gör jakten uppskattad?

I spalten Rakt på sak behandlar sakkunniga på Naturresursinstitutet (Luke) aktuella viltfrågor ur en vetenskaplig synvinkel.

Personer som själva inte jagar eller har jägare i bekantskapskreten och därmed inte har någon beröring med jaktkulturen bygger sin syn på jakten och jägarna på andra komponenter än egna erfarenheter. Och de påverkas ofta av debatterna om ämnet i offentligheten.

Viltmaten är uppskattad

De icke-jagande personernas inställning till i synnerhet klövdjursjakten har i vårt land och i grannländerna varit väldigt positiv.

Uppskattningen beror i viss utsträckning på köttet av de vildlevande djuren. Detta enligt en enkät som Finlands viltcentral i fjol (2023) lät Taloustutkimus göra. 69 procent av finländarna upplever viltköttet som det mest etiska och klimathållbara köttet. En majoritet (57 %) skulle gärna äta mera vilt än de gör.

Efterfrågat också utomlands

Liknande observationer har också gjorts i andra länder. Viltköttet är magert och fortsättningsvis högt uppskattat överallt, även om den totala köttkonsumtionen i vårt land har sjunkit under de senaste åren och folk vill ha mera grönsaker i kosten, bland annat av djurrätts- och klimatskäl.

Jaktmetoderna som upplevs som etiskt hållbara bevarar konsumenternas positiva inställning till viltmaten och jakten som en metod att producera mat. Den här inställningen förstärks av att köttets väg från skogen till matbordet håller hög kvalitet.

Inte inom räckhåll för alla

Gjorda undersökningar visar att det ute i världen är följande grupper som oftast kan ställa viltkött på bordet: män, vithyade, högre utbildade, vuxna och förmögna. Som dessutom jagar själva eller har jägare i vänkretsen. Även i vårt land går det oftast så, att köttet stannar hos jägarna och deras närmaste. Tillgången till viltkött påverkar sannolikt attityderna till jakten och jägarna.

Men å andra sidan är det bara ett fåtal finländare – jägarna inräknade – för vilka viltköttet utgör merdelen av köttet som de äter. Uträknat per finländare låg konsumtionen av viltkött i fjol på blygsamma 1,6 kilo per år medan den totala köttkonsumtionen per person uppgick till 77 kilo.

Trygghetsskapande faktorer

En annan delfaktor som höjer uppskattningen är jaktens roll som trygghetsskapare. I offentligheten motiveras jakten på de stora rovdjuren ofta med säkerheten för husdjur och produktionsdjur.

En närmare och personligare faktor för de flesta finländare är att jakten och rovdjurens predation leder till färre älgar och vitsvanshjortar. När stammarna minskar gör också hjortdjursskadorna och -olyckorna det, och riskerna för sådana.

När jakten bedrivs utan riskfaktorer bidrar även den till att skapa en känsla av trygghet. Jägarorganisationerna och viltförvaltningen har därför synligt satsat på säker vapenhantering och informationsspridning under de senaste åren.

Forskningen visar också att om jägarna under pågående jakt bemöter andra som rör sig i jaktområdet öppet och naturligt så bidrar det till att öka känslan av trygghet. Under årens lopp har det i jaktsällskapen uppstått goda säkerhetspraxisar och rutiner som ökar tryggheten när jägarna följer dem.

Frivillig verksamhet eller ställa upp mot ersättning?

Vanligt folk funderar kanske på jakten och jaktens betydelse ur vinkeln hurdana samhälleliga bakgrundsmotiv som jägarna kan tänkas ha.

Att skaffa viltkött för eget bruk och den närmaste kretsen, att minska på skadorna som viltet åstadkommer och att vinterutfodra viltet är aktiviteter som gynnar jägarna själva. Men vad motiverar jägarna i situationer där nyttan av deras verksamhet tillfaller andra i stället för jägaren själv och jaktkamraterna? Vad motiverar jägarna att iståndsätta livsmiljöer och inventera arter som inte är jaktbara, eller att ställa upp för SRVA och hjälpa polisen?

Offentlighet kan skapa föreställningar av många olika slag. Kanske framstår jägarna som samhälleliga välgörare som utan ersättning skapar data om viltstammarna? Eller som personer som förväntar sig betalning för sina tjänster? Eller fungerar de som en arbetstagarpart på arbetsmarknaden?

Eller kan jakten, för personer som inte känner till jägarnas samhällsnyttiga insatser, framstå som en verksamhet som tar vara på naturens produktion, som bär- och svampplockning? Som en sådan har jakten naturligtvis också ett värde.

När det kommer till kritan hänger det på jägarna själva hur bilden ser ut som de skapar ute i samhället av jakten, viltvården och de övriga aktiviteterna. I verksamheten ingår således många komponenter som kan användas till att bygga relationer till det omgivande samhället och skapa uppskattning.