Vargstammen i Finland har ökat
Enligt Naturresursinstitutets beräkning fanns det med 90 procents sannolikhet 18–25 vargpar och 32–38 familjegrupper i Finland i mars 2021. Det fanns total 54–59 vargrevir, inklusive gränsreviren och reviren i renskötselområdet.
– Antalet familjegrupper var cirka 16 procent större än ett år tidigare i mars 2020 och antalet par cirka 23 procent större. Merparten av de nya reviren uppstod i västra Finland, säger Ilpo Kojola forskningsprofessor vid Naturresursinstitutet.
Under 2000-talet har vargstammen i Finland tidvis ökat och tidvis minskat. Antalet familjegrupper har ökat sedan 2017, och i mars 2021 var antalet större än någonsin tidigare under perioden 1996–2021.
Naturresursinstitutet fokuseras beståndsberäkningen på antalet par och flockar, eftersom de ger hänvisningar om vargstammens livskraft och reproduktionspotential.
God valpproduktion en bakomliggande orsak till ökningen
När det gäller revirens fördelning mellan Västra Finland, Östra Finland och renskötselområdet har det inte skett någon betydande förändring jämfört med i mars 2020. I mars 2021 fanns cirka 57 procent av reviren i västra Finland.
Inom det västra stamförvaltningsområdet finns de starkaste vargpopulationerna i Egentliga Finland och Södra Satakunta samt i Södra och Norra Österbotten. I dessa områden hävdades största delen av reviren av familjegrupper. I östra Finland koncentrerades vargpopulationen till östra delarna av Kajanaland och Norra Karelen samt norra delen av Norra Savolax. Antalet vargar i mars 2021 beräknas ha varit 279–321 individer. En bakomliggande orsak till att vargstammen har ökat är att valpproduktionen har varit god, särskilt i områden där vargarna har haft god tillgång till föda.
Samarbetet är ryggraden i insamlingen av material – tack till insamlarna
Det är framför allt alla aktiva medborgare och rovdjurskontaktpersoner som ska ha tack för det omfattande fältmaterialet i fråga om såväl DNA-prover som registrerade observationer i Tassu. Utan de frivilligas medverkan vore det inte ekonomiskt möjligt att samla in ett så här omfattande material.
Exempelvis erhölls DNA-prover från 212 frivilliga insamlare under perioden 2020–2021, då motsvarande siffra var 82 personer föregående period. En anledning till att antalet insamlare har ökat är att DNA-inventeringen har utökats till nya områden, men också att nya frivilliga har anslutit sig inom de gamla insamlingsområdena.
– Långa och omfattande tidsserier av fältmaterial är ytterst värdefulla med tanke på beståndsberäkningen och forskningen. De gör resultaten mer tillförlitliga och gör det även möjligt att studera faktorer som ligger bakom förändringar, säger Holmala, och hoppas att det värdefulla samarbetet med frivilliga ska fortsätta även under kommande säsonger.
