Turerna kring stamvårdande jakt

På grund av högsta förvaltningsdomstolens (HFD) nya riktlinjer kan dispenser inte längre beviljas på samma grunder som tidigare. På jägarfältet har det här inte varit lätt att förstå, i synnerhet eftersom de motsvarande rättsliga tolkningarna i Sverige inte har skärpts och stamvårdande jakt på stora rovdjur fortfarande är möjlig enligt samma grunder som tidigare.

Ärendehelheten underlättas inte heller av att det i habitatdirektivet eller jaktlagen inte direkt anges vilken grunden eller syftet med stamvårdande jakt är. Det är således upp till nationellt övervägande att fastställa målet. I fråga om övervägandet är det tydligt att det syfte som beslutsfattaren, det vill säga Finlands viltcentral, använder sig av är utsatt för kritik.

Syftets korrekthet avgörs slutgiltigt först genom behandling i domstol. Det är emellertid ett extremt långsamt sätt att lösa frågan, eftersom den i slutändan avgörs av HFD i en rättsprocess som tar i 1–2 år.

Vilka är kraven gällande syftet?

EU-domstolen konstaterade i sitt förhandsavgörande (C-674/17) att artikel 16 punkt 1 underpunkt e i habitatdirektivet ska tolkas så att syftena med avvikelsen ska framföras tydligt och exakt i beslutet och stödjas på angivna grunder (punkt 41 i förhandsavgörandet).

Enligt domstolen ska underpunkten alltså tolkas så att tillstånd inte kan beviljas om dispensernas antal inte stöds av tydligt och exakt angivna grunder och om den nationella myndigheten inte med stöd av exakta vetenskapliga rön kan visa att man med dispenserna kan uppnå detta syfte.

HFD hänvisar i sitt prejudikat om jakt på lodjur i stamvårdande syfte (HFD:2022:48) till EU-domstolens ovan nämnda förhandsavgörande och konstaterar att endast förverkligandet av förordningens eller den nationella förvaltningsplanens allmänna mål inte är en tillräcklig grund för beviljande av dispens, såvida det inte av dispensen samtidigt klart och tydligt framgår det i enlighet med habitatdirektivet godtagbara syfte, vilket man strävar efter att uppnå med jakten i stamvårdande syfte på området i fråga, samt det hur man med jakten skulle uppnå detta syfte.

I prejudikatet konstateras också att jakt i stamvårdande syfte på en art som är strikt skyddad genom habitatdirektivet inte som sådant kan vara ett syfte som förutsätts för tillämpande av habitatdirektivet (artikel 16 punkt 1 underpunkt e) och därmed inte heller för tillämpande av jaktlagen (41 a § 3 mom). Man bör med jakten samtidigt sträva efter något i enlighet med habitatdirektivet godtagbart syfte.

Av detta följer att även om jakten inte i praktiken skulle ha en skadlig inverkan på arten, som till exempel på björnens eller lodjurets skyddsnivå, har detta ingen betydelse. Enligt HFD kan jakt i stamvårdande syfte som tillåts med stöd av dispens emellertid vara ett sätt att uppnå ett i enlighet med direktivet godtagbart syfte.

Enligt kommissionens vägledningsdokument om tillämpningen av habitatdirektivet kan undantag enligt artikel 16.1 e i habitatdirektivet endast beviljas om det finns ett särskilt problem eller en situation som måste åtgärdas. Med stöd av anvisningen konstaterar HFD i prejudikaten gällande björn (HFD 2023:99 och HFD 2023:100) att undantaget enligt artikel 16.1 i habitatdirektivet endast kan tillämpas konkret och från fall till fall och endast om det föreligger ett särskilt problem eller en situation som måste åtgärdas.

HFD konstaterar dessutom att man vid bedömningen av om syftet är godtagbart kan beakta artens särdrag. Till exempel i fråga om björn bör stamvården hänföra sig till de konkreta konsekvenser och problem som beror på att björnstammen växer för mycket. HFD konstaterar därtill att grunden för en dispens ska vara en tillräcklig utredning om de nämnda konsekvenserna på det specifika område som ansökan om dispensen gäller.

Man bör också komma ihåg att HFD konstaterar att det i sig är klart att en för tät björnstam kan orsaka problem som endast kan lösas genom jakt. HFD anser således att det är möjligt att lindrandet av de sociala problem som följer av björnstammen skulle ske på ett kontrollerat sätt genom att minska antalet björnar.

Hur märks de förändrade tolkningarna i praktiken?

De ovan beskrivna skärpta nationella rättstolkningarna har lett till en situation där ansökningar som gjorts i enlighet med tidigare grunder inte längre leder till ett positivt beslut.

För att dispenserna ska beviljas ska den sökande till exempel i fråga om björn kunna påvisa en ökning av björnstammen på ansökningsområdet och de lokala problem som följer av detta individuellt. Dessutom ska Finlands viltcentral verifiera dem. Endast allmänna påståenden eller antaganden leder ingenstans.

Med andra ord bör stamförvaltningen till exempel i fråga om björn hänföra sig till de konkreta konsekvenser och problem som beror på att björnstammen växer för mycket. Dessutom ska det som grund för dispensen finnas en tillräcklig utredning om de nämnda konsekvenserna på det specifika område som dispensansökan gäller. Det bör också noteras att mindre omfattande skadefall eller gårdsbesök inte är tillräckliga som grund för dispenser i stamvårdande syfte. Detta för att det kan vara möjligt att behandla enskilda fall med så kallade skade- eller säkerhetsbaserade dispenser.

Finlands viltcentral fattade negativt beslut om merparten av sommarens ansökningar om björndispens, eftersom ansökningarna inte uppfyllde de grundläggande förutsättningarna (det lagenliga syftet och grunderna tillsammans). I fråga om de negativa besluten hade sökandena inte med tydliga och exakta motiveringar stött syftet med dispensen med uppgifter som i detalj anknyter till ansökningsområdet. Enbart allmänna beskrivningar av behovet av jakt är inte tillräckligt. I de ansökningar som fick avslag har man inte heller grundat på vetenskapliga rön kunnat påvisa hur man med stamvårdande jakt som metod skulle uppnå det mål som fastställts för ansökan.

Finlands viltcentral ansåg att endast en björnansökan uppfyllde förutsättningarna för beviljande av dispens. Inte heller om detta finns det ännu fullständig rättslig säkerhet, eftersom det syfte som godkänts för beslutet och de motiveringar som getts för det inte har behandlats i förvaltningsdomstolen (och i HFD).

Vad händer framöver?

Kriterierna för stamvårdande jakt är fortfarande delvis oklara. Jord- och skogsbruksministeriet har tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att lägga fram förslag för att möjliggöra stamvårdande jakt på stora rovdjur. Förslagen kan vara ändringar i lagstiftningen, förvaltningen eller ändringar i anknytning till verksamhetssätten. Arbetsgruppens arbete ska vara klart senast 15.10.2024.

Dessutom har ministeriet som en långsiktig lösning lyft fram att arter med gynnsam bevarandestatus bör flyttas från bilaga IV till bilaga V i habitatdirektivet. Detta önskemål stöds av flera EU-länder. En sådan ändring skulle göra det möjligt att ordna jakten smidigare än i nuläget.

Det är emellertid EU-kommissionen som ska initiera ändringar av bilagorna. Tiden utvisar om kommissionen har viljan att främja ändringen. Om viljan skulle finnas skulle processen ändå ta flera år. Dessutom behövs det ett enhälligt stöd från alla medlemsländer för ändringar i bilagorna, och det är inte på något sätt självklart att man får det.

Därför väntar vi på förslagen till lösningar från den arbetsgrupp som ministeriet tillsatt och på den nya nationella rättspraxis som eventuellt tar form utifrån dem. Således finns det inga snabba lösningar.

Trots detta är kontinuiteten i observationen av stora rovdjur och SRVA-verksamheten av största vikt, även om man på fältet har försökt använda dem som käpphästar när situationen är frustrerande. Man ska inte glömma vikten av att de nuvarande förvaltningsplanerna för stammarna av stora rovdjur genomförs på ett övergripande sätt.

Skribenten är chef för Finlands viltcentrals offentliga förvaltningsuppgifter.