Färsk varginformation på revirsamarbetsgruppernas seminarier
På revirsamarbetsgruppernas seminarier fördes livliga diskussioner om aktuella vargfrågor. I Aura handlade det mest om den täta vargstammen och särdragen hos de små vargreviren.
Projektet VargLife ordnade i oktober fem seminarier för samarbetsgrupper; i Aura, Parkano, Ylivieska, Koli och Vuokatti. Som en inledning började man med ett landsomfattande webbinarium.
Deltagarna informerades om aktuella frågor, som vargrelaterade skador, hur projektet VargLife är organiserat, verksamheten i samarbetsgrupperna samt arbetsfördelningen mellan polisen och viltcentralen i rovdjursfrågor.
Livliga samtal i Aura
I Auraseminariet deltog 14 personer, vilket gav utrymme för livliga samtal där deltagarna aktivt tog ställning till informationen som presenterades.
Osmo Luotonen, verksamhetsledare på Kalandsnejdens jvf, representerade den nygrundade samarbetsgruppen Vakka-Suomi. Den grundades den första januari i år och har inlett verksamheten. Enligt Luotonen har gruppen kommit fint i gång och går redan aktivt ut med information till invånarna.
Det var nyfikenheten och intresset för vargen och viltet som hade fört Luotonen till seminariet. Det gäller ju att hålla sig uppdaterad!
– Jag har en känsla av att det är min telefon som är den första som ringer när någonting har hänt, berättar Luotonen som också jobbar som rovdjurskontaktperson.
Den täta vargstammen och de små reviren präglar regionen
Även rapporten om referensvärdet för en gynnsam skyddsnivå för vargen som nyligen publicerades av Naturresursinstitutet diskuterades. Den täta vargstammen i sydväst, vitsvanshjortarna som håller vargarna med föda och de små reviren lyftes också fram i samtalen.
Regionen har långa traditioner beträffande insamlingen av varg-DNA och insamlingsmotivationen är fortsättningsvis hög.
– Med DNA-data får vi en mera detaljerad bild än förut av vargstammen i vårt land, sammanfattade specialplanerare Mari Lyly på viltcentralen.
Vikten av DNA-data blir i sydvästra Finland ännu större eftersom där finns så många vargrevir. Men trots den täta vargstammen har attackerna på husdjur stannat på en rimlig nivå i Egentliga Finland.
– Bara vargarna vet var de exakta gränserna för reviren går i terrängen, berättade Jörgen Hermansson, tf jaktchef på regionen Egentliga Finland, i sin analys av revirkartan och de inträffade attackerna på husdjur.
Statistikföringen av angrepp kräver noggrannhet
Vilka attacker på husdjur som visas och inte visas i viltskaderegistret väckte livligt med frågor och kommentarer i Aura.
Statistiken visar enbart attacker som landsbygdsnäringsmyndigheten i kommunen har skrivit in. Deltagarna önskade att samtliga angrepp skulle antecknas för att göra statistiken exaktare.
Även Luotonen hade funderingar om bristerna i statistiken.
– Att tala om lindriga skador när statistiken inte inkluderar allt rubbar ju förtroendet.
Deltagarna efterlyste en livligare förmedling av information och mera allmän kunskap om vargens biologi och beteende. Seminariedeltagarna betraktade samarbetsgrupperna som en effektiv kanal för att få ut informationen på lokalplanet.
Luotonen var nöjd med seminariet. Han hade bland annat fått veta att vår vargstam är delad på två genetiskt olika delpopulationer. Det enda som förargade honom var att deltagarna var så få.
– Nästa gång ska jag försöka få fler med mig, lovade han.
Projektet VargLife är ett sexårigt samprojekt som drivs av Naturresursinstitutet, Finlands viltcentral, polisinrättningen i östra Finland, Forststyrelsen och Finlands naturskyddsförbunds Nylandsdistrikt. VargLife ska förebygga vargangrepp, utveckla DNA-uppföljningen och dialogen på lokalplanet samt ta fram och förmedla information om vargen.
Projektet har fått finansiering av EU:s Life-program, jord- och skogsbruksministeriet, miljöministeriet och de medverkande organisationerna. Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter (MTK) finansierar åtgärder som skyddar husdjur och förebygger attacker.
För mera information om projektet, se www.susilife.fi