Retrievern blir allt populärare

Retrievrarnas popularitet här i landet började sin uppgång för många år sedan. Även om somliga retrievrar blir sällskapshundar tack vara sitt goda lynne så är det väldigt många som jagar aktivt.

Vanligast som jakthund är labradoren (labbis) trots att golden retriever leder registreringsligan. Dessutom var labradoren den mest registrerade hundrasen i landet i fjol. Aktiekursen för den gyllene har stigit bland jägarna och den är numera vanligare än förut som jakthund. Bland de övriga retrieverraserna finner vi släthårig retriever (flatcoated), chesapeak bay retriever, curly coated retriever och nova scotia retriever. Bland samtliga raser finner vi utomordentliga jakthundar med sin egen anhängarskara.

Via anlagsprov till framgång

Uppfödarna strävar till att stärka de ärftliga anlagen och tar hänsyn till dem i avelsarbetet. Hundarnas prov- och utställningskarriär börjar med anlagsprov. Provverksamheten har blivit avsevärt livligare under de senaste tio åren. Så sent som för ett par decennier sedan var det rätt sällsynt med prov för retrievrar, men numera ordnas det prov nästan varje vecka.

Syftet med provverksamheten är att lyfta fram de avelsmässigt intressanta hundarna. För många retrievermänniskor utgör provverksamheten en avsevärd del av deras ”hundliv”. Erfarna och ansvarsfulla uppfödare jagar också med sina hundar och testar dem på så vis i praktiken. Provsituationer kan övas med måttlig belastning medan den praktiska jakten kan variera rent oerhört. En jakt kan bli långvarig och väderleken kan bli obarmhärtig. Då ställs hundens egenskaper på prov, kanske ännu grundligare än på ett egentligt prov, och avslöjar värdefull information om hundens egenskaper och kapacitet.

Används mera och mångsidigare

För ett tjugotal år sedan fungerade retrievern oftast som husses eller mattes andapportör, men sedan dess har läget förändrats kapitalt. Representationsjakterna har blivit fler och har skapat rikligt med tillfällen för retrieverfolket. Eftersom en myckenhet vilt blir fällt under en och samma dag blir det också en hel del apporter. På de här jakterna får hundarna jobba flitigt med att apportera varmt vilt. De blir även i högre grad än på en vanlig jakt utsatta för distraktioner som skottlossning och flygande fåglar. De kommersiella jakterna och representationsjakterna är visserligen inte jämförbara med den traditionella jakten, men på hundkanten är det väl retrieverfolket som har gynnats mest av de ökade möjligheterna till träning och jakt.

Retrievrar används allt oftare också på annan jakt än som apportörer på sjöfågeljakt, som är rasens specialitet. På hönsjakt påträffar vi dem som stötande hundar och nära tätorter på småviltsjakt. Somliga retrievrar jobbar som SRVA-hund och spårar upp skadskjutna och trafikskadade hjortdjur.

Även i år är det duvjakten som inleder jakthösten för retrievrarna.

Stort utbud på retrieverprov

Beträffande proven för retrievrar är utbudet brett, börjande med ett anlagsprov som öppnar vägen till de egentliga provens värld. För retrievrar i början av provkarriären finns det nybörjarklass och öppen klass. När hunden nått segrarklass kan den delta i varmviltsprov som liknar jakt. Där fäller man vilt och provet kan ordnas i samband med en jakt. Viltet som apporteras kan vara en sjöfågel, fasan, rapphöna eller ringduva. Hundarna testas alltså under realistiska jaktliga förhållanden, men det är inte hundföraren som skjuter. På praktiska jaktprov, som exempelvis en kvällsflykt, är det föraren som fäller fågeln.

För retrievrar ordnas också prov med dummy, det vill säga en attrapp. På sådana prov apporteras inget vilt.

Förmågan och viljan att hitta vilt

Jakten med retriever handlar om samarbete. Hunden ska ha förmågan och viljan att arbeta enligt jägarens önskemål så att det fällda viltet blir snyggt och effektivt hämtat. I princip börjar hunden alltså jobba efter skottet.

Å andra sidan ska en retriever kunna vara tyst och omärklig under jakten. Det här gäller både på passet och när jägaren smyger ner till sjöstranden. En rastlös hund som oväsnas skrämmer fort iväg viltet utom räckhåll. Värst är det om hunden inte sitter stilla på passet utan är rastlös och gnyr. Illa är det också om hunden avbryter jobbet mitt i, efter kvällsflygningen, för att vattnet är kallt och det skymmer, när fågeln fortfarande är ohittad.

En retriever ska därför ha starka instinkter, vara uthållig och tåla kyla. Vädertåligheten hänger på både pälsen och attityden. Det går att sätta en neoprenväst på en apportör, men hunden bör ha en dubbelpäls som skyddar mot kyla och väta.

Hunden ska vara mjuk i munnen när den apporterar vilt eftersom djuret är värdefullt och ska levereras helt och otuggat. Jägaren har ju ingen glädje av hunden om den visserligen apporterar, men fåglarna är söndertuggade!

Valpen ska utbildas

Om du funderar på att skaffa en retrievervalp rekommenderar jag att du åker till prov för retrievrar och deltar i jakter med sådana hundar. På det viset lär du känna personer som har sådana hundar. Diskutera med uppfödare och nosa på deras hundar så hittar du kanske en valp som är frisk och har det rätta lynnet och egenskaperna.

Att utbilda en rastypisk retriever kräver tid och en stor insats, men uppgiften är inte övermäktig. Det är en givande resa till målet; en jakthund som samarbetar med sin förare och är lugn och motiverad.