För alla fåglar

Helsingforsaren William Velmala hade i flera år gått och funderat på att börja jaga främmande rovdjur. Minkarna och mårdhundarna plundrar sjö- och strandfåglarnas bon och han ville hjälpa dem med häckningen.

– I dagsläget är en stor del av sjö- och våtmarksfåglarna hotade, så vi måste göra allt vi kan för att hjälpa dem, förklarar Velmala.

Velmala jobbar med att koordinera Helmi-programmets sjöfågelrestaureringar som görs för att hjälpa fågelfaunan med häckningen i skyddsområden.

– Somliga iståndsättningsprojekt är enorma. Hundratusentals euro läggs på att muddra och höja vattennivån, men hela jobbet går förlorat om rovdjuren är många och äter äggen och ungarna.

I skyddsområdena har jakten på mink och mårdhund getts en framträdande roll, vilket fick Velmala att kavla upp ärmarna. Det slutliga beslutet var ett rätt spontant infall som i somras fick Vilmala att anmäla sig till en prepkurs för jaktkortet.

– Det var lärorikt eftersom examen kräver överraskande stora och breda kunskaper. Med vänster hand fixar man det inte, konstaterar Velmala.

Även om det inte krävs jaktkort för att jaga mink och mårdhund så upplevde Velmala jägarexamen som ett bra sätt att lära sig jaktens principer. Han lärde sig lagstiftningen om jakten och vapnen, och jaktkortet gjorde det enklare att få vapentillstånd. Men jakten har börjat intressera honom på allvar och Velmala funderar på att kanske börja jaga vilt som det finns gott om, som ringduva eller rådjur.

– Det vore fantastiskt att laga mat av ett djur som har levt i naturen. Det skulle ge mig ännu fler skäl att tillbringa tid ute i naturen, säger han och ler.

Gemensamt mål behöver brobyggare

Fågelvänner och jägare ställs ofta mot varandra och det kan vara svårt att undvika svartvitt tänkande. Velmala känner igen fenomenet och upplever för sin del att det är viktigt att delta i samtalet och bidra med nyanser.

– Det vore nyttigare att koncentrera sig på att samarbeta, exempelvis om naturvården, som ju både jägarna och fågelvännerna sysslar mycket med. Jakten på mink och mårdhund är utan tvivel ett område där bägge parternas intressen sammanfaller.

Trots det fick intervjun och profileringen i tidningen Jägaren Velmala, som är känd i ornitologiska kretsar, att tveka. Det förekommer rejäla attitydskillnader mellan grupperna. På den senaste tiden har det talats en hel del om att förbjuda jakten på hotade arter.

– Vi borde lägga meningsskiljaktigheterna åt sidan när det nu finns en möjlighet att förena krafterna för ett gemensamt mål i stället för att blankt vägra samarbeta.

Velmala berättar att de flesta i bekantskapskretsen tänker i samma banor som han om jakten även om åsiktskrockar inte kan undvikas. Intervjun kan leda till att somliga Facebookvänner säger upp bekantskapen.

– Jag är medveten om att somliga bekanta inte godkänner jakt i någon form, men det är viktigare att göra någonting för fåglarna än att vara alla till lags. Faktamässigt går det inte att förneka rovdjursjaktens nytta för fågelfaunan, betonar Velmala.

Förhindra fågelförödelse i skärgården

Ännu har Velmala inte riktigt kommit i gång med rovdjursjakten. Det finns att fundera på eftersom han inte har egna jaktmarker eller känner någon jägare som kan visa honom finesserna. I höstas köpte Velmala ett vapen för avlivning av mink och mårdhund, och nu hör han sig för bland markägare om att ställa upp fällor. Vilket har visat sig vara knepigt i trängseln i södra Finland.

Sommarplanerna är klara; han ska fånga mink i statsmarker i skärgården. På 90-talet inventerade han fåglar i Skärgårdshavet och bevittnade med egna ögon minkens och mårdhundens framfart bland skärgårdens fåglar.

– Jag såg alldeles för mycket förödelse. Minken kan med ett enda svep förinta produktionen av ungar i en hel koloni med tärnor.

Velmala berättar att han fängslades av fåglar redan som barn och häpnade över hur de hade anpassat sig till olika förhållanden. Hur orkar den lilla lövsångaren flytta ända till Afrika? Hur uthärdar kungsfågeln den finska vinterns köld? Det har tagit lång tid att utveckla anpassningarna, så fåglarna hinner inte anpassa sig till de främmande rovdjuren.

– Ju mer man vet om fåglarna desto fler blir frågorna och desto mer vill man göra för dem, säger Velmala.