En titt på förvaltningen av rådjuret

Rådjuret är en lokal art och ska därför också skötas lokalt. Principdiskussionen om skötseln av och jakten på rådjuret ska föras i de jaktföreningar och jaktvårdsföreningar där arten förekommer.

Med rättigheter följer ansvar

Lagstiftaren har gett jägarna synnerligen vida och till och med generösa gränser för rådjursjakten; ingen obligatorisk jaktlicens, en lång jaktsäsong, ett lättare kidskydd, även hagelgevär är tillåtet och bockjakt på våren. Drivande hund har redan länge varit tillåtet och den maximala mankhöjden har höjts till 39 centimeter.

Vi jägare har alltså fått en mängd möjligheter och rättigheter, men med rättigheterna följer också ansvar. Etiken och djurskyddsdimensionen ska vara närvarande vid all jakt.

Rådjuret förökar sig effektivt eftersom geten kan få upp till fyra kid på en gång. Även om rådjuret är mindre än vitsvanshjorten så kan det vålla skador i både jordbruket och trafiken. Det är alltså väldigt viktigt att vi sköter rådjuret och att stammen inte växer sig för stor.

Svårt uppskatta stammens storlek

I området med tät stam indikerar SRVA:s olycksstatistik i Oma riista, avskjutningsstatistiken samt antalet rådjur som på våren observeras på åkrar stammens storlek. I området med gles stam går det också att uppskatta storleken med hjälp av spår i snön och observationer under jaktsäsongen. Genom jämförelser av observationer under olika år kan vi uppskatta förändringarna i stammens storlek samt förutspå jaktmöjligheterna under följande säsong.

Det görs ingen officiell uppskattning av rådjursstammen. Inte heller är vilttriangelmaterialet tillräckligt exakt för dimensioneringen av beskattningsplaneringen och den hållbara jakten i eget område. Tack vare skyldigheten att anmäla fällningar är avskjutningsstatistiken ändå en tillförlitlig källa. Dessutom visar Oma riista jaktföreningarnas årliga rådjursavskjutning. Men uppgiften att bedöma stammens storlek och gränsen för hållbar jakt faller ändå på jägarna själva och jaktföreningarna. Självfallet ska också jaktvårdsföreningarna diskutera rådjursstammen och jakten i sitt område och vid behov ge anvisningar för jakträttsinnehavarna där.

Avskjutningen

Under de senaste åren har rådjursavskjutningen i vårt land ökat med cirka 25 procent per år. Under samma tid har viltolyckorna som SRVA bokför ökat med cirka 10 procent per år. Avskjutningsökningen har alltså inte räckt till för att minska på rådjuren eftersom antalet viltolyckor även visar ändringarna i stammens storlek ganska tydligt.

Beträffande rådjursavskjutningens struktur finns det mycket att förbättra. I praktiken har andelen hanar i avskjutningen av vuxna alltid legat på 60 procent eller mer. Andelen kid i avskjutningen har länge legat på drygt 40 procent, men har under de senaste säsongerna sjunkit och låg senaste säsong på bara 36 procent.

När vi år efter år skjuter många fler bockar än getter så säger det sig självt att det i dagsläget finns en stor mängd vuxna honor i stammen. Rådjursstammens produktivitet är således väldigt hög, vilket också visar sig i avskjutningen, den kvarstående stammen och i olycksstatistiken.

Jaktföreningarnas tydliga inriktning på vitsvanshjort tar resurser från rådjursjakten. Rådjuret är inget licensbelagt vilt som vitsvanshjorten, vilket betyder att jakten inte heller kan styras på samma sätt. Det skulle med stor sannolikhet gå likadant för hjorten om licenskravet slopades.

Placeringen avgör villkoren för förvaltningen

Rådjurets levnadsmöjligheter och nettoproduktivitetspotential varierar en hel del inom landet. Snövinterns längd och snödjupet utgör avgörande faktorer. Ytterst i sydväst begränsar de milda vintrarna i praktiken inte alls stammens tillväxt och jägarna kan utgå från att rådjuren tål även ett starkt jakttryck. Där måste det fällas lika mycket getter som bockar för att stammen ska hållas under kontroll. Beträffande avskjutningen ligger könsfördelningen för de vuxna på cirka 50/50 och kalvandelen på 50-55 procent.

Ju längre norrut vi går desto mindre blir nettoproduktiviteten och desto (i regel) glesare blir stammen. Längre norrut måste jägarna därför vara noggrannare med jakttrycket och jaktens hållbarhet. I områdena med gles stam, där det i allmänhet också finns mycket snö, måste jakten bedrivas sparsamt och huvudsakligen riktas mot kid och bockar. På det viset sparas stammens produktivaste del även om vinterdödligheten skulle vara stor. I de här områdena behöver jägarna inte befara någon explosionsartad tillväxt. De vuxna bockarna ligger på 50-60 procent av avskjutningen och kiden på 55-60 procent.