Hjorttalko
I landets sydvästra hörn lever vi vad vitsvanshjorten beträffar i en besvärlig tid. Stammen har på några år vuxit sig så stor att både jordbruket och folks villaträdgårdar har fått bekymmer. Även viltolyckorna har blivit fler.
Nödrop har sänts till jägarna, men samtidigt tvivlar folk på att det skulle finnas sätt att stävja stammen. I skrivande stund avslutas den tredje jaktsäsongen med en rekordstor hjortavskjutning i området med tät stam.
Det är bekymmersamt att vi saknar exakta siffror på hjortstammens storlek och struktur. Det har flera gånger hänt att vi efter jaktsäsongen upptäcker att stammen var större än beräknat i den föregående uppskattningen. Stammen har inte blivit mindre trots att fällningarna har ökat med tvåsiffriga procenttal. Förhoppningsvis har rekordjakten den här gången lyckats vända stammen nedåt med besked.
Samtliga som har deltagit i hjortjakten, hanteringen av hjortkropparna och arrangemangen kring allt detta är förtjänta av ett stort tack. Vi ska inte heller glömma markpersonalen bakom jägarna. Tiden som jägarna lägger på jakten innebär tid från någonting annat, vilket ofta innebär familjen. Som visserligen ofta deltar i kringjobbet runt jakten, som att sköta hundarna och utrustningen, och ta vara på bytet. Ett tack således även till er alla!
Jägarna och deras familjer gör sitt bästa för att hålla hjortarna under kontroll. Markägarna är jägarnas främsta intressegrupp och vi lyssnar på det de har att säga. Tillsammans jobbar vi för att få stammen under kontroll i de hjorttäta områdena. Flera förbättringar av praxis har redan sett dagens ljus för att höja effekten i jakten.
Utanför det hjorttäta området siktar vi på en stam där hjorten är jaktbar medan olägenheterna stannar på en godtagbar nivå. I vår tar förvaltningen av hjortstammen ett betydelsefullt steg när de regionala viltråden för första gången fastställer ett täthetsmål. Vi borde nå ett läge där vi tillsammans kan njuta av samtliga våra fina hjortdjur utan att olägenheterna utgör en allt för tung börda för någon.
