Ettrig universalhund spritter av jaktlust
Mink- och mårdhundsjakt med terrier

Viivi är en ivrig hjälpreda i jakten på främmande rovdjur, i synnerhet i skärgården. Dessutom driver hon hjort, fungerar fint i barnfamiljens vardag och håller igång husse. Allt medan hennes förmåga att forcera täta enesnår på öar och skär efter mink och mårdhund växer.

– Jagandet med Viivi är fortlöpande samarbete och utbildning. På jakt går en tysk jaktterrier gärna på höga varv och det är en rejäl utmaning att under utbildningen kanalisera jaktlusten rätt. En universalhund får inte vara en universalklant. Här lär sig både husse och hund, skrattar Toivola.

– Viivi är fortfarande ung. Min föregående tyska terrier Kelmi blev drygt tolv år, men hans sista skärgårdsjakt slutade olyckligt. Hunden var försvunnen i tre dagar på en drygt 150 hektar stor ö. Troligen hade han fastnat i någon håla. Senare klarnade det att nerver hade gått av i ryggen och Kelmi återhämtade sig aldrig.

Viivi spritter av jaktlust. Hon darrar av iver när hon märker att någonting är på gång. Hon är lika ivrig när hon får korn på en mink på en ö som när hon får upp doftspåret efter en hjort eller älg i hemknutarna. Med pejlhalsbandet om halsen störtar hon iväg medan husse följer hennes psoition och väg. Hunden leder husse till bytet eller driver bytet till husse. Går allt väl så blir samtliga nöjda.

– Man måste avsätta tid för utbildningen och orka repetera. Det är viktigt att utbildaren är kritisk också mot sin egen hund och inte förfaller till överdrivet berömmande. Jag vet att Viivi inte blir en minkspecialist i klass med Kelmi eftersom det inte finns tillräckligt med tid för träning.

– Däremot får hon massor med övning på att stöta hjort och där börjar hon vara rutinerad.

Lämplig som familjehund

De första tyska jaktterrierna kom till Finland så sent som på 70-talet. Rasen är ettrig, temperamentsfull och uthållig, och kräver fortlöpande motion. Lynnet har förädlats så att den också är en oerhört bra sällskapshund som trivs med folk och i barnfamiljer.

– Vi har två skolbarn i familjen och i vårt egnahemshus pågår en grundlig renovering. Lyckligtvis finns det åker och skog omkring. Viivi trivs och håller oss lagom aktiva, skrattar Mikko Toivola.

Viivi hör kommentaren och störtar bums iväg för att spela boll tillsammans med sexåriga Visa.

Hög effekt i liten förpackning

– En liten hund som är ettrig och ivrig passar utmärkt för jakt efter mink och mårdhund. Den orkar följa doftspår bland stenarna på en ö och hittar minkens väg genom täta enesnår. I stenrösen och hålor på holmar har man stor glädje av små hundar, berömmer Toivola och kliar sin ivriga jaktkamrat.

Han berättar om sina skärgårdserfarenheter och berömmer sin jaktkamrats gåpå-anda.

– Den stora fördelen med en liten hund är att den inte tar mycket plats i en trång båt.

Samspelet mellan jägare och hund bygger i hög grad på hur väl husse (eller matte) kan läsa sin hund och reagera när jaktkamraten gör fel. Toivola berättar om gången då han jagade mink för forskningen i Skärgårdshavet.

– Vi hittade min hund Kelmi under ett väldigt klippblock där han hade fastnat liggande på sida. Minken hade slunkit in i en spricka i blocket och hunden måste lägga sig på sida för att klämma sig in. Kelmi gav inte upp utan pressade sig ursinnigt in efter minkdoften. Lyckligtvis hann jag fram i sista stund, fick tag i svansen och drog ut honom i bakbenen innan han hunnit utom räckhåll och skulle ha fastnat inne under stenen.

– På minkjakt i skärgården lurar sällan samma faror på hunden som vid en egentlig grytjakt. Allt för ivriga skyttar utgör den största risken. En liten hund som stänker omkring bland stenarna kan lätt hamna i skjutsektorn. Skytten måste veta var hunden finns innan han kröker avtryckarfingret.

Skärgårdsfåglarnas räddare

Jakten på mink och mårdhund är ett fungerande sätt att bevara de krympande fågelbestånden i skärgården. Rovdjursstammarna varierar och måste decimeras för att fåglarna ska överleva. Jakten måste alltså fortsätta.

– Jämfört med dagens farmminkar är skärgårdsminken liten och vig. Det är alltså rätt meningslöst att anklaga dagens pälsfarmare. Om en farmmink skulle rymma så är den vad jägaregenskaperna beträffar inte jämförbar med en vild mink.

Farmminken är avlad för pälsens skull. Den blir matad och är ovan vid att skaffa sin mat själv, och klarar knappt ens av att jaga vilda fåglar.

– Men det här rubbar inte det faktum att mårdhundarna och minkarna som rör sig i skärgården är främlingar i vår natur. Jakten på dem måste fortsätta, och till det behöver vi resurser och kunnigt folk.

– Alla vill decimera de här främlingarna, men hur många offrar faktiskt tid på att jaga dem? Stammarna måste fås under kontroll. Jobbet kräver uttryckligen hundar utbildade för uppgiften. Vi måste fortsätta med arbetet, framhåller Toivola.

Viivi betraktar husse och darrar av iver att få sätta igång.

– Uthålligheten är den tyska jaktterrierns styrka. Bara man kanaliserar jaktinstinkten rätt så tar pusten sällan slut före husse.